Under helgen insåg vi att barnen behöver tid. Massor av egen tid med en förälder i taget. Och kärlek, uppmärksamhet, äventyr, frihet och allt annat som all barn har behov av.
Under den delikata söndagmiddagen hade vi familjeråd och barnen jublade när vi föreslog att storebrorsan och pappan skulle återvända till stan' nästa dag medan lillebrorsan skulle få stanna kvar på landet för att mysa med mamman. Sagt och gjort - storebror vaknade urtidigt, glad i hågen och kunde knappt vänta på att få åka hem till dagis efter en veckas sjukfrånvaro. Lillebror sov länge och överraskade sedan morfar, som var på väg hit, med att ringa och berätta att han minsann var kvar här för att busa hela veckan. Där rök den semstern ...
Så nu umgås tre generationer några dagar. Lillebror och jag är uppe så tidigt att jag kräks galla i smyg, men efter några timmars pyssel och sagoläsning vid brasan är jag tillräckligt pigg för att gå ut på "hemliga äventyr". Allt medan han pratar oavbrutet och måste kramas ideligen.
- Det är för att du har varit på sjukhuset så länge, säkert 300 dagar, och jag har så mycket att säga dig och så har jag sparat så många kramar som du inte har fått. Snälla, åk inte tillbaka dit igen.
Aldrig har väl sjukhuset känts så avlägset. Men redan imorgon bitti bär det av för provtagning. Lillebror är lite oroad men hävdar med bestämdhet att:
- Jag vägrar lämna dig där. Jag pratar allvar med doktorn och säger att du har faktiskt varit där fööör länge redan. Så det så. Nu tar jag hand om dig. Tack så mycket. Så säger jag, det blir väl bra?
Det känns helt klart betryggande att bli ompysslad av en solstrålande treåring. Bättre mental tillfrisknad kan inte fås. Och jag hoppas innerligt att kroppen hänger med i samma takt, så att jag slipper den där oroade blicken från barnen varje gång sjukdomen kommer på tal. För frågor har de, massor. Och vi svarar så bra och sant vi kan. Även om vi ibland står svarslösa:
- Varför finns din sjukdom? Varför fick du den? Visst kan man dö av den dumma sjukan? Du får inte dö, mamma! Det ska jag säga till doktorn imorgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Åh, sikken kloker! Vad härligt det låter för både de och er att ha egentid med varann.
Gallakräk pga för tidig uppgång, eller ja kanske ändå, låter verkligen inge kul. Du får skicka upp papps i ottan :).
Kram till er alla!
Eva
Å den lille palten måste vara världens bästa medicin.
Fantastiskt sätt att ta hand om tillfrisknandet!
Underbara lillunge!
Det låter underbart (inte kräkningarna förstås, men det andra). Tycker nog också att du ska skicka upp morfar i ottan i stället ( :
En massa varma tankar till dig och din lille solprins.
Caroline
Åh Josefin dina killars funderingar sliter hjärtat ur kroppen på mig, och gör mig samtidigt helt varm i magen. Underfundigt.
Kram
Hej vännen!
Längtar så efter att få träffa dig och killarna. Jag hoppas att vi kommer ut till landet nästa helg och att åtminstone du och jag kan ses en stund. Lycka till med provtagningen och hälsa lillebror och morfar (om han kommer ihåg mig...). Stor kram från Åsa
Ramlade nyss in i din blogg och har bara läst lite grand, men jag måste bara få säga att jag blir lite varm i hjärtat av att läsa.
Må gott.
<3 K
Tänkte bara hälsa på och önska en fortsatt härlig höst.
Skicka en kommentar