Efter sju bedrövelser och åtta besvikelser, samt en undran om eventuella gudar försöker säga mig något tillåts jag plötsligt åtkomst.
Jesus Kristus och alla hans lärljungar, vad jag saknat er. Om ni finns kvar? Jag har fått alla era omtänksamma hejarop och förfrågningar, frustrerande nog utan att kunna svara.
Hur som helst så är jag verkligen levande. Efter en andra operation av knölen, hudcancern, helvetesjävlaskitsjukdomen samt ett alldeles nödvändigt jullov med den lilla familjen i den stora Roslagskärgården samt det alltid lika drömska Falsterbonäset, lite jobb, mycket kärlek i välgörenhetsarbetet - jodå, hjärtebarnet Push The Button Inititative växer sig allt större - så kommer äntligen beskedet från patologen (efter många påtryckningar): "hudcancern visade sig vara godartad". Från "åldersvårta" till "hudcancer" till "första stadiet av en elakartad tumör" till "ofarlig" inom loppet av fyra månader. Lika delar "hoppla" som "faen". Över onödig oro och sjukvårdens märkliga kommunikationsstrategi.
Nu lugnar vi yrseldarriga barnasinnen som tycks ha befarat det värsta, åtminstone 7½-åringens, som vi försökt fjärma från stora C denna gång, men som genomskådat allt och dessutom gråter över Ls käre tvilling, far till tre, som vår T aldrig mött men hört om genom alla pappans vänners tårfyllda berättelser. Och lille N som jag ropar in från månbelyst balkong och som hojtar tillbaka att "vi måste säga godnatt till Elin förstår du väl".
Nu ser vi fram emot baluns för vuxna. Äntligen!, efter 30-årstakterasscocktailen som ställdes in pga den förstföddes plötsliga ankomst och 35-årsfesten som firades på annat sjukhus av helt annat skäl är det helt logiskt dags för 37½-årsfest med minnen från förr.
Vi har hängt ihop ett tag, kärleken och jag. Och nog tycker jag det vore trevligt om han tog lite ansvar för festen. Själv anser maken att det vore trevligt att få en inbjudan till 75-årspartajet. Vi åldras så vacker tillsammans ... tycker ni inte?
