Gott nytt år!

En snabb hälsning medan jag rör ihop sherrysåsen till Lax Lorensberg med ena handen och har ett glas bubbel från igår i den andra. Skriver med den tredje. :-)

Anyhow,

till er alla från oss alla ett gott nytt år. Enligt Sven-Otto Littorin hade vi i fjol två skitår att vänta. Jag har bestämt att ge honom rätt till hälften. 2009 har varit kasst, även om vi som familj lärt oss massor. Lite väl dyrköpt kunskap för en 3- respektive 5-åring dock.

Nej, jag ser fram emot att segra över den här lömska sjukdomen en gång för alla. Firar ikväll med barndomsvännerna A, K & S med familjer i den lilla byn vid havet. Alla så olika, ändå så lika.

Vad tror ni om den här lokalproducerade menyn:
Murkelpaté från Väddö med rödlökscumberland & cornichons
Lax Lorensberg från Fogdö (minus ädelosten tyvärr) men med feta och pesto, samt sherrysås på bladspenat, till det pressad potatis och grekisk sallad.
Väl valda tryfflar från Singö choklad

Till detta dricks dagens fångst från makens och äldste sonens båtfärd. För min del blir det Pol Roger Champagne rakt igenom, medan övriga vuxna (som tål mer) läppjar diverse Riojor och Chardonnayer. Barnen får hembubblat roslagsvatten med smak av havtorn. "Barnsampanj" enligt lillebror. Som övat på talet till kvinnan hela dagen. Kan bli en filmklassiker, föreviad med min finfina ajfån. Tack igen, sötnosar.

Puss på er.
Och stort tack för allt stöd i år.
Lycka och välgång 2010!

Tje-ljud och parenteser

Det kom ett litet brunt paket med posten. Som vi stressat hämtade på vår nya postibutik, samtidigt som vi köpte den olycksaliga köttbiten. (Det är för övrigt första och sista gången jag lagar lövbiff. Eller handlar i den affären.)

Sedan glömde vi, eller snarare gömde vi, presenten under årets lånade, stiliserade och knastertorra pinngran. (Får inte ha levande organismer inomhus i år, såsom krukväxter, granar, mögelost. Etcetera.)

Men nu har vi öppnat den långväga gåvan. Tack, kära omtänksamma, avlägsna författarvänner! Vi njuter ... sippar champagne och delar en vackert modellerad bit schweitzisk lyxchoklad lyssnandes på farfars favorit. (Man kan väl sin Frankie boy? Inte är det schottis eller schlager.)

Förfest, inte helt hundra

Skål ta mig f-n!

Här tas segern ut i förskott. Varför vänta? Vem vet vad som händer imorgon?

Efter dagens kontroller, med bra besked hos norra Europas bästa doktorer, de eminenta B & G med de grå tinningarnas charm och oceaner av kunskap, klokskap och erfarenhet i bagaget, öppnar vi skumpan en dag tidigt. Och pusslar ihop alla världens länder med barnen. Som snabbt blir bättre än jag. Vilket väl snarare säger något om hur lättpåverkad jag är än hur duktiga de är. Ett glas torra bubblor och jag förvånas över att en bit av Kambodja inte passar där jag är helt säker på att den ska vara.

- Mamma, du är inte helt hundra på det här. Eller Nintendo. Men jag älskar dig ändå., säger storebror.

Julbad

Dagens mest talande kommentar:

- Gå och duscha, mamma. Du luktar kräks ur munnen när du är arg.

Så jag tog med mig lillebror till badrummet för att tvätta bort jultrotset.
Både hans och mitt.

Påven och jag önskar en god? jul

Jo, den blev rätt god till slut, julen.
Men den satt långt inne.

Sömndruckna och packstressade blev vi bokstavligen utstädade ur kräkhemmet i stan av pedantpatrullen igår morse. Efter knappt fem timmars sömn. Räddades av en morgonfika hos I i idylliska Ålsten. Och via en omväg runt sjukhuset för sedvanlig kontroll kom vi ut, till slut. Till den friska luften, havet, friheten.

Har dock inte börjat njuta förrän nu - fem minuter i midnatt - eftersom jag varit fullt upptagen av en massa larv, trams och onödigt tjafs. Saker blir sällan som man tänkt sig, men idag gick det mesta fel. Illamående, klappinslagning, pynt och piff. Sånt som skulle gjorts för flera dar sen. När vi inte var här. Till det en trotsande treåring som är sitt underbara, solstrålande jag ena sekunden för att i nästa ögonblick leka tvärtomleken tills tålamodet tar slut. Och jag sammanbitet konstarerar att "hittills är det här en SKITjul". Gud sig förbarme, vilken hädelse! Med tvångstvagning av tunga och lekamen till följd.

Men makalöse maken tog med barnen på strandpicnic, byggde grotta och snölykta innan stunden äntligen var inne. Den trofaste tomten, som tjänat som såväl morot som piska senaste tiden, han kom till slut med efterlängtade klappar. Maten trollades fram med god hjälp och barnen sjöng julsånger i högan sky. Frid och fröjd följt av ännu ett trilskande trötthetsutbrott av treochetthalvtåring. Sedan snabbt i säng och dagens bästa stund - sagoläsning av julklappsböcker. Pussar, kramar och "jag älskar dig mest i hela universum, mer än yttre rymden och tillbaka, mamma".

Och trots allt det fina är jag ur slag.
Känner mig i konturerna rätt vag.
Men hoppas på en bättre morgondag.

Ha en fröjdefull jul.
Framtiden lär bli kul.
Nu ska jag läsa Jesper Juul!

... samtidigt som jag i likhet med påven känner mig en smula nedslagen ... intet nytt på julafton, alltså ... och inte funkar bildhanteraren heller. Vad är väl en släng leukemi i sammanhanget? Moahahaha.

Julkortsstress och julmustkräks

Natten till den 16:de december klipps och klistras det i slott och koja. Eller i en och annan lägenhet åtminstone. I år var vi ute i god tid. Barnen har tillverkat årets utskick helt på egen hand och det enda vi behövde göra var att skriva adresser och köpa julfrimärken. Plättlätt. Kan man tycka.

Men ack. Ibland är det långt till brevlådan.

Så kom vinterkräksjukan på besök för en vecka sen, och eftersom storebror tillfrisknade efter åtta uppkastningar utan att någon annan insjuknade, men såväl han som lillebror och fader sattes i karantän resten av vecka, medan jag flydde fältet till mormordern i de obligatoriska 48 timmarna efter sista kräkset, så fanns gott om tid för ytterligare pyssel och hoppusslande av ännu fler julkort. (Regelvidrigt lång mening, men jag tar mig friheten.)

När bilen och jag väl var hemma igen efter min premiärkörning till sjukhuset utan chaufför hade vi en perfekt pulkahelg tillsammans med vänner medan snön vräkte ner och vi ständigt sköt julfirarfarandet till kusten på framtiden. Skönt att ha tid att ta det lugnt, men aningen korkat, med facit i hand.

För julen kanske måste firas i huvustaden. Eftersom ingen är körbar. Och det beror inte på förtäring av spetsad glögg. Nej, igår kom äckelkräket på återbesök. Denna gång troligen orsakat av matförgiftning. Det är vad vi hoppas, för annars - om det är kräksjuka som stannar i min klena lekamen - måste jag isoleras på infektionskliniken över jul. Icke önskvärt, är en grov underdrift.

Mannen och jag låg igår i fosterställning på varsitt badrumsgolv medan barnen försod allvaret och faktiskt var tvungna att klara sig själva. Mer eller mindre. Så de återupptog helt sonika julkortstillverkningen, som den naturligaste sak i världen. De har nu i två dagar stämplat, ritat, skrivit, klippt, stansat och fyllt kuverten med allsköns teckningar samt foton de printat själva.

Vi kommer aldrig skicka så många julkort som i år, tacka kräkset för det. Kraftigt försenade. Men ändå. Så ni som blir förärade med dylikt konstverk kanske ska avhålla er från att slicka på dem ... för säkerhets skull.

Mammamumma motas av mage

Jahapp.
Så var den äntligen här, vintern. Som vi längtat. Efter att knappt ha överlevt november med sina ynka fjorton soltimmar är alla som förbytta sedan världen blev vit.

Parentes: Folk yrar visserligen om julstress, klappköp och hembak. Otroligt tröttsamt. Lägg ner alla måsten, beställ klokklappar på nätet och köp färdiglagat i välsorterad delikatessdisk. Om du mår så dåligt som du säger av allt du måste prestera. Och sluta klaga. Vem tvingar dig att fira jul? Morr. Slut på parentes.

Med den vidunderligt vackra, tysta vintervärlden kom kräksjukan. Så här sitter jag och väntar på nästa kaskad. Storebror har hittills spytt sex gånger ikväll. Den tappraste av trollungar lider i det tysta när han springer till sin egen toalett och oftast hinner i tid. Sedan torkar han vant av ringen med desinfektion, tvättar sig och handspritar, borstar tänderna och tar en klunk vätskeersättning. Endast fem år ung, men med astma och reflux sedan födseln har han inte direkt kunnat utveckla sin mors kräkfobi.

Modershjärtat sväller av stolthet, samtidigt som det självklart skär att inte kunna ta bort det onda. Men han ska åtminstone inte behöva känna några som helst julmåsten, utan få en lugn ledighet med lilla familjen på landet. En egen tradition. Inget kringflackande.

Det har varit min dröm sen barnsben.
Att bestämma själv. Inte bara vara till lags. Rättvist dela upp dagarna. Köra vartannat år. Men alltid sårar man någon.

I år KAN vi inte åka någonstans. Vi får inte.
Så jag drömmer om en jul hemma. Helst utan kräks. Och elakingar.
(Om jag får magsjukan, vilket ju är högst troligt, läggs jag in. Håller tummarna för att det i så fall går över snabbt så att vi får en vit jul tillsammans.)

Paus.
För den sjunde spyan .
Fortsättning lär följa.

Och mammamumman är på väg upp ur magen. Moahahaha.
Så snön ligger fortfarande vit på taken och endast tomtemor är vaken. Körandes Gustavsbergs nattbuss. Man kan alltid lita på ödets ironi.

Mammamumma i magen

Snön lyser vit på taken, endast tomtemor är vaken.

Med mumma i magen.
Jullättöl till lunchsoppan + julmust för att vakna till efter en tupplur nap i soffan - sherry - socker = mammamumma. Eller?

Lycklig luciamartyr

Vilken vändning.
Först bubblande lycklig.
Sedan arg, ledsen och besviken en stund.

För att nu åter vara vid gott mod efter en skön helg med finaste familjen, syskonen och vännerna som kommer farande från alla håll för att finnas, umgås, utflykta och bara vara här. Hos oss. Med oss.

Min tacksamhet är total, gentemot alla nära som släpper allt och ställer upp, liksom alla mer eller mindre perifiera bekantskaper som skickar kraft och mod på olika sätt. Inte minst alla ni okända som kommenterar här. Alla peppande, förstående, kloka ord når fram och stärker. Massor.

Så finns det trygga, pålitliga änglar som promenerar mitt ibland oss på jorden. I fredags morse ringde omtänksamma dagispersonalen och meddelade att 18 barn och fyra fröknar var vinterkräksjuka. Så vi lät barnen vara lediga och hade fredagsmys ute och inne hela dagen. Innerligt tacksamma att våra prinsar inte visade några symtom. (Under dagen kräktes ännu fler barn, så dagiset stängdes för sanering tidig eftermiddag. Stackars satar. Men underbara den som mitt i kräkkaoset tänkte på oss så vi slapp eländet.)

Äntligen! Imorgon bitti är det dags. Luciatåg på dagisgården. Kl 07. Okristligt tidigt. Åtminstone för mig och lillebror som är måna om att mysmorna oss om morgnarna.

Barnen har firat lucia hela dagen. De har trindrat ikapp, övat sånger och tågat taktfast efter att ha fyllt tomtesäcken med 36 teckningar. Inklusive personliga julhälsningar.

- Tomtenissen måste ju ha presenter till alla barnen, hävdar stressad storebror som precis bestämt sig för att vara stjärngosse, i brist på den luciakrona han plötsligt vill ha men som vi inte kan uppbringa på fem röda, och därmed gentilt lämnat över sitt självpåtagna tomtegig till lillebror.

I eftermiddags var det genrep på gården med husets invånare. Det glöggades friskt och de blyga barnen som aldrig tidigare mötts mumlade sånger ivrigt påhejade av den självutnämnde allsångsdamen. Efter några utbrytarförsök ur tåget. Tills regnet kom. Då skingrades skaran, för att i stället krascha liten snögubbe, göra geggamoja i sandlådan (med gråsvarta lucialinnen som resultat), hoppa över maschaller, gunga julgransljus och slutligen helt sonika fälla den pyntade granen.

Vi flydde fältet tidigt, innan våra söner gjort sig skyldiga till ovanstående fullständiga kaos. Man vill ju gärna göra ett gott, bestående intryck första gången man träffar sia grannar i bostadsrättsföreningen ... men det känns som att det gick sådär, eftersom vi knappt utbytte ett ord med övriga vuxna eftersom vi var fullt sysselsatta med att oavbrutet via stränga blickar punktmarkera varsitt barn för att undvika att de timidtindrande ögonen i ett obevakat ögonblick byttes mot busglittrande dito.

Belöningen kom direkt, då grannflickan bjöd in till lekstund.

- Tänk att jag har fått en egen kompis som granne. Mycket bättre än dom där gubbarna som luktade kiss på Skeppargatan., sa glädjestrålande lillebror efteråt.

Jag är benägen att hålla med.
Även om man vänjer sig vid det mesta. Som kraschade fönsterrutor, inbrott, högljudda grannar med uppenbara hygienproblem. Bland mycket annat. Men så är jag också väldigt glad så länge kackerlackorna, råttorna och pälsängrarna lyser med sin frånvaro. Fint som snus på Öfre Nedre, n'est-ce pas? Det var inte för inte vi började tråna efter den lägenhet vi nu bor i, nyligen inflyttade från bortre Gärdet redan för tre år sedan. Bytte gladeligt fiiina adressens äkta funkischarm från 30-talet i stans största bostadsrättsförening mot prisbelönt nyfunkis from the nineties på parallellgatan. NB i etage mot öppen planlösning på ÖV.

Efter allt som hänt sedan dagen vi sålde är jag oerhört tacksam över tystnaden i ett välisolerat hus och tycker för tillfället att det är väldigt praktiskt med med lättstädade linoleumgolv. Tills prioriteringarna blir annorlunda klarar vi oss utan ekparkett i varje rum. Faktiskt. Att dessutom slippa klapparande inneskor i huvudet när jag tar min power nap är en lisa för själen. Tänk att farbröder i filttofflor fanns så nära - bara ett par hundra meter - men kändes så långt bort ...

Lycklig lucia. Utan martyr.

Sjukkvitto

Ett dygn varade lyckan.

Ytterst få men elaka leukemiceller hittades vid närmare koll i mikroskop.

Nu ska jag fokusera på att bli kvitt fulingarna.
Även om det aldrig finns några garantier.
Fastän jag aldrig blir friskförklarad.
Trots alla kraxande olyckskorpars:
"Ropa inte hej .."

Men jag ger mig aldrig.
Jag ska vinna över fienden.
Bli fri från oron.
Igen.
Och igen.
Och återigen.

För det är min familj värd.

Friskkvitto

Vi var i Uppsala idag, mannen och jag.
Han lämnade blod.
Jag tog prov.
Och fick svar.

Benmärgen är ren.
- Inga tendenser till leukemi.
Berättade lättad doktor.

Och jag andades ut.
Var väl inte direkt orolig denna gång. Bara en gnutta. Trodde tills i våras att jag skulle känna och förstå om jag var sjuk. Men litar inte på kroppens signaler längre. Blev minst sagt förvånad när leukemin återupptäcktes. Innan dess innebar benmärgsprov ett säkert, årligen återkommande friskkvitto. Sedan april i år har det känts annorlunda. Och borrningen har varit lätt ångestfylld.

Skålade i julmust med bästisen K och mannen över en lättlunch i sjukhusets mest folktomt ekande finlandsfärjeentré. Finaste sällskapet att fira med, om än i en något udda miljö.

Men ikväll törs vi planera framtiden medan vi kan njuta av en välkyld flaska Bollinger från omtänksammaste extrafamiljen i Götet. Eller en Veuve Clicquot i våtdräkt från svärfar.

- Det är lillördag* idag. Kan vi få smaka på den lilla flaskan julmust som står i kylen?, påminde precis lillebror.
- Nej vännen, den provar vi på storlördag., bestämde jag.

Note to self:
Köp mer julmust. Helst innan barnen upptäcker den tomma flaskan i PET-insamlingen. Må de aldrig förstå att modern syndat en sen måndagkväll och är skyldig. Ty hon är fortfarande prinsarnas ofelbara framtida gemål. För hur länge?, kan man undra ...

*Även om det nu för tiden mittiveckanfestas på torsdagar. Den stora AW-dagen då alla kollegor släpper loss, är otvungna, chosefria och härligt ickekontorsmässiga. Veckans kick off. Som följs av extremely casual Friday. Då företagen töms efter fredagsmysfikat och inte mycket blir gjort men ramöverskridande beslut blir fattade. Jag saknar jobbet! Men det är ju en helt annan historia.

Julklappskampen

... går vidare via sociala medier.

Energiknippet och Grisslangrannen har startat en insamling och uppmanar alla sina Facebookvänner att skänka 100 kronor av sina julklappspengar till Cancerfonden. Ett klokt initiativ, eftersom alla har råd att avvara en hundring.

Hon letar samtidigt benmärgsgivare till Tobiasregistret. Två flugor i en smäll. Smarta N, alltid lika effektiv!

Årets finaste julklapp

Om du inte vill donera dina surt förvärvade besparingar, så kan du ge något du har tillräckligt av och som återbildas oavbrutet.

Blod och benmärg.
Ge livet åter till de dödsdömda.

Finare julklapp finns inte.

Blodgivarstafetten går över gränsen

Det råder akut blodbrist i Norge.
Situationen liknar den vi hade i försomras.
Då botade många vänner sin stickrädsla genom KBT på Blodcentralen.
Så Gunnhild har dragit igång en bloggstafett och utökat den till benmärgsdonation.

Härmed går stafetten över gränsen.
Var med du också!

Årets julklapp: stamcellsforskning

Pang, bom, krasch.
Tillbaka i verkligheten efter en supersocial helg i stan'.

Trött, illamående och med smärta i kroppen ligger jag nu nedbäddad i soffan och ser en intervju med en flicka som övervunnit leukemi, fått återfall och sedan stamcellstransplanterats. Känner igen mig i henne, förfäras av föräldrarnas reaktioner. Och försöker förstå min familj.

Inser att jag aldrig kommer i närheten av deras oro. Jag visste att jag var dödsdömd utan stamcellstransplantation. Och oroades av att leukemin inte botades direkt samt att det dröjde något innan en lämplig donator hittades. Men var fullt förvissad om att bli frisk. Igen. Fri från leukemi för all framtid. Även om det skulle ta tid. Och tålamod inte är min starka sida. På gott och ont.

"Det bästa och det sämsta med dig är att du är så energisk.", sa min man inför vårt bröllop.

Väntar på besked.
Känner tillförsikt.
Är evigt tacksam för stamcellsforskningen.
Och donerar alla julklappspengar till "mina" läkare och sköterskor.
Samt sänder mängder av goda tankar till min okända, tyska välgörare.

Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8

Tremånaderskontroll

Den första milstolpen närmar sig.
Bebisens status ska kontrolleras.
Dessutom ska hon vaccineras.

Imorgon åker jag till Uppsala för tremånaderskontroll.

Benmärgsprov står på agendan.
Bland mycket annat.
Om några dagar vet jag.
Hur jag egentligen mår.