På dagis finns det 38 barn. Alla med minst två föräldrar var. Av dessa har ingen ännu tagit initiativ till att ombesörja det traditionella, och kanske lite lätt löjeväckande, men som jag tror uppskattade presentinköpet till personalen. Vi hade tänkt att någon annan kanske kunde göra det till denna terminsavslutning, som sker imorgon. Så vi tar givetvis tag i det. Igen. För femte gången i rad. Man skapar sig så lätt en vana.
På kontoret gör den näst högst utbildade (tjejen) städerskans jobb, samtidigt som hon ständigt upprepar sitt mantra: "Jag är inte nån' jävla morsa". Och då blir hon givetvis det. Man skapar sig så lätt en roll.
Hemma bakar storebor och jag en fransk chokladtårta till morgondagens gårdsfest, samtidigt som pappan och lillebror hämtar postpaket med ytterligare en väsentlig datapryl. När huvudsäkringen sedan går, för att vi har igång alla köksmaskiner och datorer/mediecenter/hifisystem samtidigt, är det givetvis pappan som raskt klättrar upp på en stege med ficklampan i högsta hugg för att byta den. Man skapar sig så lätt en arbetsfördelning.
Människan är lat av naturen. Det lättare att göra som man alltid gjort än att tänka nytt och göra rätt (?). Inget konstigt i det. Men jag blir lite oroad när storebrors bästa (tjej)kompis, 3½årig dotter till min sedan fjortistiden uttalade feministvän, förfärat stirrar på hans rödmålade tånaglar och grönglittrande fingernaglar och utropar:
- Pojkar kan inte ha nagellack!!!
På kontoret gör den näst högst utbildade (tjejen) städerskans jobb, samtidigt som hon ständigt upprepar sitt mantra: "Jag är inte nån' jävla morsa". Och då blir hon givetvis det. Man skapar sig så lätt en roll.
Hemma bakar storebor och jag en fransk chokladtårta till morgondagens gårdsfest, samtidigt som pappan och lillebror hämtar postpaket med ytterligare en väsentlig datapryl. När huvudsäkringen sedan går, för att vi har igång alla köksmaskiner och datorer/mediecenter/hifisystem samtidigt, är det givetvis pappan som raskt klättrar upp på en stege med ficklampan i högsta hugg för att byta den. Man skapar sig så lätt en arbetsfördelning.
Människan är lat av naturen. Det lättare att göra som man alltid gjort än att tänka nytt och göra rätt (?). Inget konstigt i det. Men jag blir lite oroad när storebrors bästa (tjej)kompis, 3½årig dotter till min sedan fjortistiden uttalade feministvän, förfärat stirrar på hans rödmålade tånaglar och grönglittrande fingernaglar och utropar:
- Pojkar kan inte ha nagellack!!!
2 kommentarer:
Ja. Det är ett ständigt pågående tankearbete. Maken surar för att jag aldrig parkerar om bilen (inför måndagens och onsdagens städdagar). Jag surar för att jag alltid kommer ihåg hans familjs födelsedagar. Min filosofi är att åtminstone vara medveten om det, och kanske ändra en gammal ohejdad vana i taget.
Nagellacket var värre. Det där kommer ju komma nu, mer och mer. K har ofta nagellack, gärna neonrosa och glitter.
Visst är det läskigt i barn till "medvetna" föräldrar reagerar i så späd ålder?
Hur gick helgen??? Reagerar mormor på killnagellack?
Skicka en kommentar