torsdag 28 april 2011

Sikken sik(h)


Kvällens balkongmat med familj och fästfolk:
Vitvinsdoftande risotto med färsk sparris, nyhyvlad parmesan och rökt roslagssik med romsås. Därefter kaffebönsspäckad chokladtårta med hasselnötsglass. Und Alles Verloren.

Serverat sik till släktens sikh som faktiskt är katolik.
(Och var bara tvungen att skriva det.)

Vårtecken

Visserligen startade gårdagen med vansinnigt vådlig vadmuskelträning, i grannhästarnas djupa sandbana, därefter vanlig pilates. Efter viktigt och välgörande Vic(tory)möte som ger chansen att väsentligen göra skillnad för dem som verkligen behöver det vågar jag vägra viktvaktandet och viftar glatt till vännerna, grannarna och klasskompisen och vi firar våren i solnedgången med bubbel och babbel på balkongen. Vädjande vårystra vänner till barnen får sina viljor igenom och snart vrålar alla "MÅÅÅÅL" från vår gård.

Marsch pannkaka


Påskaftonspicnic till solvarma klippor i Albert Engströmsviken och en tro på att sommaren kommer i år igen. Raska promenader undan ångesten till Skatudden och åländsk hägring varje dag helgen lång. Solstrålens pyjamasparty en solig påskdagsmorgon med pannkakstårta och marängsviss till 12 barn och lika många vuxna var det bästa sättet att glömma den andra innerbörden av just den där årsdagen. Att mysa med barndomsvännerna och alla våra påskkärringspojkar som dagen innan gått den årliga marschen utklädda och sminkade i vårsolens glans gjorde morgonen lekande lätt att genomleva utan flash backs. Sedan påskbuffé med nästgårdsmormor och tillrest morfar med sina bättre hälfter, fint firande i gassande sol utan en tanke på tvåårsdagen, eller? Åtminstone tror och hoppas jag det, att vi alla gått vidare, och törs därför inte yppa ett ord, men vet samtidigt att vi bär med oss erfarenheten för alltid oavsett sätt att hantera det.

Min väg framåt är att bli starkare. Fysiskt genom träning av stundtals oproportionerliga mått, mentalt genom att våga vara sårbar. Jag springer, cyklar, styrketränar, simmar, yogar och gråter. För att sedan kunna vara i nuet med mina fina. Så snart tålamodet prövas av tonårsaktiga 6½-åringen, härmapande lillgamlingen eller motsträviga jobbpetitesser och känslobomben riskerar att brisera räknar jag till tio och tänker på att livet är större och räknar minuterna tills jag kan stjäla mig en träningsstund. Helst med familjen - vi vuxna springer medan barnen cyklar, de coachar oss i Pilates och yoga, styrka och uthållighet. För att inte tala om hur de mentalt tränar vårt tålamod ... revolution, anarki och uppror är den enda vägen till
utveckling. Upp till kamp!, men först är det marsch pannkaka i säng.

lördag 23 april 2011

A blast from the past

Avslutar långfredagen med en tår i ögonvrån. Christer & Jonte i en webbradio nära dig.

Lyssnar på två gamla kompisar från förr, när den ene besöker den andre och pratar om livet som det var och som det blev. Har inte träffat någon av dem på länge, men har minnen från starka, svåra stunder.

Råkade av en händelse få höra den ens trygga, välbekant röst när jag genomled den hittills märkligaste, mest utsatta stunden i livet. Någon slog på en radio i fjärran när jag helkropsstrålades inför stamcellstransplantationen och just då pratade min gamla skolkompis Christer. Där låg jag fastspänd i flera timmar i en minst sagt obekväm kropsställning helt naken, så när som på en vuxenblöja ("omutifallat, vi kan inte avbryta för toabesök") på ett iskallt stålbord. Helt ensam och utlämnad, men ändå inte. Jag minns inte vad han pratade om den där morgonen, men jag minns att hans ord lugnade mig där och då. För jag erkänner att jag var rädd och förtvivlad. Den situationen vill jag aldrig någonsin uppleva igen då den för mig är skräcken personifierad.

Den andre har jag hört spela, sjunga och skapa sedan barnsben. Han charmade alla redan i lågstadiet med sitt sneda leende och sorgsna blick, märkt av en smärta som vi andra inte riktigt förstod. Men vi ville alltid höra mer av hans sånger. Jag minns fortfarande den första jag hörde, och gnolar på låtsasengelskan varje gång jag kommer hem till Vaksalatorg, som vi bodde på varsin sida om. Och tänker att det är ett märkligt men ytterst passande sammanträffande att musikens hus, eller Uppsala Konsert & Kongress, står exakt där han han bodde då. Är ganska säker på att han kommer återvända dit, stå på scenen och ta emot hemstadens jubel. Minns också konserter senare i livet med Jon i olika konstellationer, som visserligen varit bra, men svåra att se.

Ett möte, en berättelse, en sång av en sann talang.

fredag 22 april 2011

Lååångfredag

Påsken har sällan infallit senare, aldrig varit lika efterlängtad och därför aldrig nånsin haft så långa dagar.

Är vårtrött av att gå upp i arbetstid, flänga runt på aktiviteter och socialiserande, men glad och stark av att träna, simma, springa och på sistone cykla allt snabbare i uppförsbackarna som skiljer Gärdet från sjöstan'. Men den största anledningen till påskdrömmarna är att yngstingen äntligen får fylla fem. Denna magiska siffra som öppnar dörra till fotbollsträning, simskola och kör. Bland mycket annat.

Dagen idag fylldes inte av lidande och ångest, utan startade med en påskpresent av sällan skådat slag, något av en hädelse, men en lisa för trötta själar och tyngda axlar, en styggelse som gjorde gott: maken och jag smet sålunda iväg till Havsbadens (grannens) SPA, bubblade och babblade, knådades och lerades in efter att vintern slutgiltigt saltskrubbats all världens väg. Att jag sedan råkar bevisa min medelålder genom att köpa en undergörande, återfuktande kräm i en bedårande liten burk för en halv fömögenhet, det hör väl liksom till hela konceptet? Rusig av vårljus, kärlek till mina fina och tacksamhet - jo, jag är ju kvar - när den där tvetydiga årsdagen nalkas. Ett styng av sorg mitt i glädjen. Sjudomsbesked på solstrålens födelsedag. Det är svårt att komma över.

- Det stämmer. Det här var verkligen den längsta fredagen i år. Nu orkar jag inte mer. God natt!,

säger 6½-åringen med ögon skelande av trötthet efter en solig skärgårdslångfredag fylld till bredden av av risröjning, kompisar och familjefika i en varm klippskreva i lä med lekande ejdrar i havsbrynet intill.

Livet är så vackert att det gör ont.
Å andra sidan är det ju det som gör att man vet att man lever.

lördag 16 april 2011

Talang 2011(Sweden got talent)Jon Wallner sjunger.mpg



Jag gör som juryn och gråter varje gång jag ser klippet.
All lycka, Jon!

Lyxliv och diskbänksrealism



Startar dagen i ny, prickig klänning med mormors femtiotalsscarf.
Möts av globalt beröm i mailboxen och blir generad men tacksam.
Serveras goda nyheter som firas med bjudlunch vid vattnet, på J.

Skyndar mot tjejmiddag med härligt gäng, men där tar det stopp.
Skickas raskt tillbaka till verklighetens fredagströtthet och trilskande lekamen.
Segnar ner i soffan, efter en sparkcykeltur med sötaste sönerna och stoltaste systrarna till Sushisolen i Svea torn med dånande salvor från Stadion som ackompanjemang.

Ser sargad barndomsvän på bästa sändningstid och två plus två gråter av hänförelse. Gästande ex-aussie blir lätt brydd, men förstår styrkan och storheten. Sången, sårbarheten men även säkerheten som berör. Så värd all framgång efter ett hårt liv. Lycka till Jon!

Tidig sänggång ger arla uppgång, väckta av makens jourtelefon. Barnen bygger koja, jag tar mod till mig och bakar pain au chocolat. Himmelsk doft sprider sig i vårt chateau på sjätte nivån. Solen kikar fram bakom ett moln och jag njuter av en len café au lait, en varm chokladcroissant och Peter, Bjorn and John på morgonteven. Och all världens olycka glöms bort för en liten stund. Tills en raserad kuddhög ("hemligt högkvarter, faktiskt") får en snart femårings värld att rämna. Och min sköna morgonstund tar sitt abrupta slut.

Något sneare:
Nu går vi ut. Sockerchocken är total och allt havererar:
- Men mamma, dom är ju brända!, skrek barnen.
- Nej, det är choklad. Och ni får doppa dom i varm o'boy., svarade jag.
- Slurp., sa sönerna.

Därefter kaos, krig och knasiga killar. Inte mina.

fredag 15 april 2011

Lillördag


Fotbollsdricka

Första utelunchen i värmande sol i Luma parks amfiteaters lä. Och senare en after work/skola/dagis med Lansons rosa champagne i cerise våtdräktsfodral. För att fira att eh ... det är vår? Och lillördag. (Onsdagar är för lantisar. Säger city kidsen.)

Senare ett samtal från kansliet om att storebrorsorna som genom ett trollslag (eller mer troligt pappornas utlovade hjälptränarinsatser) hamnat i samma DIF-lag, att lillebrorsorna står i kö till den eftertraktade knatteskolan och det blev rosa bubblor för alla åldrar. Bubbelsaftskål för papporna, som båda tvingas byta lagtillhörighet för barnens skull. Och för mammorna som kör fysträning och hejaklackssång. Ränderna går aldrig ur. Heja Sirius!

torsdag 14 april 2011

Simsalabim

Igår galna hojturer i uppfriskande regn till och från smutsigt rally, sedan vidare till simhallen och 100 meter ryggsim i stora bassängen med storebror medan lillebrors lärare visade och beordrade torrsim som hemläxa. Två vuxna människor i våtdräkt liggandes på varsin gigantisk groda. Dagens bästa utan konkurrens.

- Ska inte du bada idag, mamma?, undrar trampolinvoltande 6½-åringen.
- Nja, jag är så trött att jag sjunker som en sten om jag hoppar i., svarar jag.
- Men då räddar jag livet på dig. Det har jag gjort förut. När du var sjuk och vi kämpade tillsammans du vet? Kom nu så simmar vi!, säger han sorglöst.

Och jag måste dyka i för att skölja bort tårarna. Med klorerat vatten. Och linserna i. Hmmmm ...

Sjukdomen finns med mig och min familj för alltid. På gott och ont. Att min tussilagopojke kan prata om den på ett så självklart sätt samtidigt som jag tillfälligtvis får plågsamma flash backs är en utveckling så god som någon. Jag accepterar gärna att vi är märkta för livet. Om dom där små orden betyder att det har vänt. Simsalabim.

Dirt 3

Smutsigt, men kul.
En vanlig dag på jobbet.

tisdag 12 april 2011

Vem ska trösta Knyttet?


Knyttet & Skruttet


Sovmorgon medan två små är stora nog att ordna egna smörgåsar. Champagnefrukost i miniatyr av fredagens sparade firardroppar. Flygplansspaning och adios till Señor E på väg till vår favoritstad Barcelona från barndomens orörda Arlandacafé. Zumbafika hos turturduvor, grandiost kladdkaksbak, nattlig kostymtråcklande och skipande av godispåsarnas obestridda rättvisa. Och en brandlarmsosande bränd chokladglasyr kl 02.30.


Två bästisars önskedrömda femårskaosiga kostymkalas i för litet parklekshus men gudagod strålande sol, med ovärderlig hjälp av nära och kära, samt en tyst bön - mitt i skattjakten parken runt med sonens glitterhjärtansdiadem på sned och oj, hoppsan, förlåt när jag springer rakt in i Felix Herngren - om att komma ihåg att inte utsätta franskt nervdaller för detta igen. Men också en skara färgglada, nöjda hejdåvinkande barn, en puhpustarmiddag med mormor och lillebror. Och sängdags för trött trio så snart gästerna gått.


Vimmelkantig av trötthet efter maskeraden arbetar jag mig igenom en posttraumatisk huvudvärk under dagen och somnar som vanligt med barnen efter finaste finlandssvenska sagan men vaknar vid midnatt och undrar fortfarande Vem ska trösta Knyttet?


Längtar intensivt efter min Snusmumrik och känner mig som ett litet Skrutt. Cirklarna är rubbade och jag undrar som så många gånger förr hur vi klarade att vara utan varandra när livet dinglade på en skör tråd? Men vet att minst en av oss var förvissad om sagans goda slut ... och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

fredag 8 april 2011

Jes! Kommunikation


Jobbar visserligen med web 2.0, utvecklar multikultig kommunikationslösning i globalt team, men det här är verklig innovation. Nästa steg är taget. Charmigt förklarat på svennig skolengelska.


Sånt här får mig att vilja sparka liv i lådan, dra ihop gänget av skarpa hjärnor och testa vingarna. Igen. Senast skapade vi stordåd när vi bröt ny mark. Nu gör vi det på skilda håll, i andra miljöer med oanade möjligheter, vilket är nog så givande men oj vad jag saknar våra galna upptåg.


Kanske, kanske en dag tänker jag och förbannar det faktum att vi inte vidareutvecklade vår idé om pekskärmar då, för tio år sedan.


Men å andra sidan, har någon någonsin blivit lycklig av pengar? Steve Jobs må vara rik men är dödssjuk likafullt. Det kan inga dollars i världen ändra på.

torsdag 7 april 2011

Bildbevis



Knivskarpt skuren bena, Essets uppkäftiga grönglittrande pilar i öronen (som gjorde mig till Superpunkjos i isoleringen) och sonens grönblingiga julklapp runt handleden. Och se där, några silverstänk i nya frippan. Moget.

Telefonhaveri, datorkrasch, strömavbrott orsakad av orkan ... och mental break down. Befinner mig mitt i en styv kuling, men i stormens öga är det som bekant lugnast. Speciellt om man tränar bort ångesten under några timmar och sedan impulsklipper sig hos coolaste frissan i stan som får helt fria händer, som hon använder till skalpmassage som får ögonen att svämma över.


Har passerat respekten för frisyrer för länge sen. Och tänker att blir det vedervärdigt kan jag alltid raka av det. Göra en Britney. Jag menar, skallig har jag ju varit förut. Moahahahaha.

Styv kuling i sjunde himlen


Vårvindar friska gör att vi flyr verkligheten för vidunderliga äventyr i The Never Ending Story. I Grisslan 7 råder strömavbrott orsakat av orkanen med 34 m/s. Sju trappor upp på Gärdet viner det i ventilerna. Såväl här som där. Sjunde himlen på vårt sätt.

Vårtröttheten är påtaglig. Vilket för mig är ovanligt. Väcker kropp och knopp med väsentligheter som visioner, vrålträning och vågat vårklipp.


Vad som verkade så bra och var så efterlängtat, den utökade arbetstiden inträde, blev ett dåligt aprilskämt orsakat av matförgiftning. Vi flyr till skärgårn' vars friska vindar botar såväl sviterna efter vomering som den förkylningsdäckade familjen.


Nostalgishoppar barndomens favoritfilmer i lanthandeln och myser vid brasan när vi ser The never ending story, som jag simultantolkar för barnen som är fullständigt begeistrade av lyckodraken, upp över öronen förälskade i prinsessan och fullständigt fascinerade av hjälten. Själv nynnar jag på musiken och minns första biobesöket med kompisarna men utan föräldrar på nyöppnade Filmstaden vid Fyrisån. Sedan ser vi E.T. och varken kan eller vill hålla tårarna tillbaka, oavsett ålder i den nu utökade skaran på familjmedlemmar mellan 4 och 64 år.


Behöver bli av med benpirret så barnen premiärcyklar medan mormor och jag småjoggar i slush puppyliknande väglag. Motionsrundan slutar abrupt i och med isrejsarnas störtdykning i Roslagens djupaste dypöl och vi snubblar hemåt för att värma oss med safarifoton, Pilates och ett evigt eldande.


Tillbaka i stan och införande av nya familjerutiner i och med andra arbetstider. Oro i små själar när cykler rubbas, men med förvissningen om att vi överlever, vi som varit med om värre. Och ett gemensamt moahahaha, ackompanjerat av gemensamt målfokus, problemlösning genom högtflygande planer och en väldig massa emotionell och fysisk rörelse. Och ett par hekto lättare huvuden efter vårfårklippningen. Bäää.