... och jag lever!
Jag är inte den som klagar, men ärligt talat har jag fruktansvärt ont. Och jag vet att det här bara är början. Sämre tider väntar, men jag har klarat de första sju dagarna och känner tillförsikt.
Vill, men kan inte svälja så jag har till slut gått med på morfin, men inte i dygnetruntdropp. Då kan jag ju inte gå ut, och ut ska jag oavsett smärta.
Igår kom mina fina till Uppsala så idag har jag hoppat och småsprungit, dansat och burit mina prinsar i parken en liten stund. Självfallet mot bättre vetande, men med en fantastisk lycka som bubblade över tills vi kiknande av skratt ramlade omkull i gräset. Sedan svartnade det för ögonen en kort sekund, men det var det värt.
- Du är en riktig kämpe, vi håller tummarna och hoppas att allt ska gå bra., sa överläkaren idag.
Måste erkänna att det var dubbelt att höra. Hoppet och tumarna räcker visserligen långt, men min styrka räcker längre. Jag klarar det här! With a little help from my friends ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
vet inte om jag räknas men jag ger allt. kram, peter
Jag kanske inte är en vän, men om hjälpen består av läsare, så hjälper jag- För läser det gör jag.
Du fixar det.
Hurra för att du är en sån kämpe kch för att första veckan är avklarad.
Igår klappade Lilja händerna för första gången.
Kram
/L
Skickar all styrka jag har!
Honey-bun. Nu är det ju så att det inte är att klaga för att man säger att man har j-igt ont. Sådeså. Följer ju det du skriver för att ta del av det du är med om och i den pyttelillaknappnålsminimimala mån det går, dela det, med dig.
Puss!
Eve
Vad är du gjord av för material - kryptonit!? Bit ihop och ta spurten nu, vi hejar på dej med koskällor och tutor!!
Josefin, du är helt fantastisk! Vilken enorm styrka du har. Jag läser och beundras och tänker på dig och dina fina.
Många kramar,
Caroline
Hårdaste tjejen i världen! Skulle jag jämföra ditt kämpande med ett marathon-lopp så skulle du ligga där i topp och dra hela klungan ända in i mål. Själv tog jag mig igenom Sthlm Halvmarathon i lördags, för tredje gången. Det var nog ett år sedan jag sprang längre än 15 km och grav muskelbristning i båda vaderna under våren gjorde ju inte saken enklare, men i mitt huvud visste jag att det skulle gå. Och även om jag under 99 minuter hade en snittpuls på 183 så gick det banne mig. För det sitter ju i huvudet, eller hur?
Kram!
Jag är inte en vän, du vet inte ens vem jag är, men jag är hos dig både här på bloggen och i tanken. Ofta. Jag tycker om att läsa det du skriver. Vilken kvick, fyndig och intelligent människa du är. Önskar jag kunde formulera mig som du. Följer dig hela vägen tills du blir frisk och kommer hem till dina fina igen. Stora styrkekramar från mig!
AAAh. Sicken tjej du är!
Jag ser så mycket fram emot din 40-års fest! Var tillsammans med maken i Frankfurt i helgen på just sånt kalas. Hos en kompis som gjort liknande resa som du. Men med hjärntumör.
Aaah. Om några år vill jag komma på ditt 40-års kalas!!
Däremellan ska jag självklart fira min 27 årsdag ett par gånger till, men sen blir det en 40-års fest. ;-)
Dunderkramar från oss alla till er alla!!
Heja heja heja, du kan det här du.
Vila ett tag nu, sen tar du på dig handskarna igen och ger den där
j-vl- sjukan en omgång som han/hon sent ska glömma.
Heja heja.
Du, kan du ikke få en smertepump? Nålen legges subcutant, og den er bærbar...Vi bruker den mye!
Skicka en kommentar