En helt vanlig dag

Har haft en berg- och dalbanedag.
Som vanligt.
Så här ser sjukhusvardagen ut:

Vaknar hyfsat utvilad.
Var bara uppe fem gånger för att smörja glödande fötter och blödande bölder.
Sänker morfindroppet tre steg.
Får vet att värdena stiger.
Strategin fungerar.

Lyckas äta 1½ dl yoghurt.
Får olika medicindropp hela förmiddagen.
Duschar, svimmar nästan.
Vilar. Sover. Äter lite fil.
Mår illa.

Tvingar mig ut.
Har frossa när jag går genom kulverten, den bacillsäkraste vägen till parken.
Men tinar upp när jag möts av pappa och barndomsvännen A med bebben O, redan 9 veckor.
Går en lång sväng längs med ån och får sedan bra vibrationer av att mysa med bebis i höstsolen.

Tillbaka på rummet är jag helt slut.
På ett bra sätt.
Men fryser.
Får näringsdropp. Med flera.
Sänker morfinet ytterligare tre steg.
Äter fil igen.
Börjar bli enahanda, men hey, jag äter!

Mår illa, vilar, läser.
Smörjer bort branden i fotsulorna.
Och blir plötsligt sugen på bebiskex (smörgåsrån) med riktigt smör och örtte.
Tuggar "mat" för första gången på tre veckor.
Har sällan ätit något godare.
Så jag provar några till.
Och det funkar!
Sänker morfinet igen.

Målet närmar sig.
Lyckas jag ta bort morfinet, har lite tur genom att slippa mer GVHD eller infektioner samt lär magen att mat är av godo, så borde jag snart få komma hem. Planerar att slå rekord. Heja mig.


Åter på