Det känns bra nu.
- Tror du att du kan svälja ner medicinerna, dra ner morfinet och äta lite mer? Ta det i din takt, men du, målet är nära. Vi släpper snart hem dig. Och du ska veta att du har gjort det snabbare än de flesta. Men så är du inte riktigt som andra patienter heller. Det måste vara långpromenaderna som gör det. Och viljan. Grattis!
Sa doktorn.
Själv flög jag upp och glädjetjöt. Sedan svalde jag ett piller (och slapp på så vis ett dropp), rekordåt, däckade, duschade och gick ut. Möttes av världens vackraste man och kände som alltid den där märkliga blandningen av lyckorus och ett oerhört lugn. Vi gick genom parken och jag kände dofterna från Linnés rosarium för första gången på tre veckor ... eller vänta ... jag har varit här i fyra veckor och jäkelskaperna började ju direkt eftersom förbehandlingen bestod av 49 droppåsar cytostatika och helkropsstrålning. Det hade jag nästan glömt. Och det beror på FOKUS. (Sidospår, sorry.)
Fick sedan syn på mina prinsar, som lekte vid skeppet med sina kära far- och morföräldrar. Solstrålande lillebror kom springande som skjuten ur en kanon och kramades, ville pussas men fick ju inte och hoppade i stället runt i glädjedans. Fundersamme storebror reagerade dess värre precis tvärtom. Det gjorde så ont i hjärtat att se honom lida, bli ledsen men inte våga visa det innan jag lockade fram honom. Det rörde sig om en minut, men kändes som en evighet innan han litade på mig igen.
- Det fick inte gå mer än tre dagar sa jag ju och nu har vi inte setts på tolv dagar. Vi har faktiskt räknat. Så lång tid får det inte gå igen. Det tycker jag är fel.
Efter en liten pratpromenad på tu man hand var vi sams igen och sprang lopp efter lopp under blomsterbågarna i parken innan vi alla tog en (för mig) välbehövlig fikapaus.
När vi skiljdes åt kramades vi på att ses snart igen medan lillebror konstaterade:
- Sen får du flytta hem igen. Till nya lägenheten. Vi ska visa dig var allt finns, så att du hittar.
Det känns tryggt ... på riktigt. Det blir en hård prövning för mitt kontrollbehov att acceptera nya lösningar utan att jobba sönder mig genom att ändra, möblera om, flytta saker mellan skåpen. Då gäller det återigen att ha FOKUS på det goda - att jag får vara hemma, att jag klarat mig så långt. Med vetskapen att riskerna finns kvar. Livet kan ta slut inom kort. Men vem som helst kan bli överkörd imorgon. Både du och jag. Inte slutar vi väl leva för det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Nej precis, allt vi känner till är just nu....och det är så man ska försöka lära sig att leva - men ack så svårt!!
Stor Kram till dig och dina tre prinsar/K (som just är hemkommen från "mormors kalas i Hässelby)
Vilken kamp du genomgår. Och samtidigt tänker jag på den kamp dina barn tvingas utkämpa. Tänk att vara liten, inte förstå allt som händer, rädslorna och frågorna och det. Tur att det finns kloka och goda runt omkring, och bra med siktet inställt på att släppa kontrollen. Vad spelar det för roll, egentligen, var allt blivit placerat, bara man får vara med.
Önskar dig frisk, hemma och lugn.
Markattan
Sluta leva? Kommer inte på fråga, först får de begrava mig.
Grattis till dina framgångar. Zlatan kan gå och gömma sig, dina rekord är mer fantasiska.
Åh gumman!
Grät när jag läste detta (och det rinner fortfarande...). Så glad för er skull!
Längtar så efter att hjälpa till att göda dig på V.
Hälsa all fantastisk personal som hjälper dig bli frisk!
Stora kramar!
Åhh. Vad fint. Vad sorgligt. Vad vackert. Vad klokt.
Nu fick du mig att gråta. Du är så stark! Och därför vet jag att du kommer klara det.
/Fredrik
Skicka en kommentar