The botten is nådd

Fick fint besök idag.
Av ALL-vetaren.
Som stannade länge.
Och hade goda besked.

Botten är nådd och jag är på väg upp mot vattenytan igen.
Mina värden stiger.
Allt ser bra ut.

Han tyckte dessutom att jag är mig lik.
Lika envis, positiv och stark som sist.
Då var jag 24, nu är jag 22.
Vad kan gå fel då?

Bäste B ansåg också att jag är annorlunda än de flesta andra transplanterade. Eftersom jag går ut varje dag oavsett hur svag jag är. Jag har väldigt svårt att tro att jag är "unik". Det enda sättet jag kan påverka min tillfrisknad är att vara eller bli stark. Och det gör jag bäst genom att motionera i friska luften den timme varje dygn som jag får vara bortkopplad från alla dropp. Den motivationen borde väl alla ha, så vad är väl smärta och obehag under en begränsad tid när jag har möjlighet att vinna fighten? Jag får livet tillbaka! Ingen vill väl missa den chansen?