onsdag 26 november 2008

Agendan

Det här börjar bli en vana ...

Morgonsjunga med mysmonstren.
Powerpulsa tidigt, före rusningen, och öppna kontoret.
Webbstratega, idag som portugis.
Frysa på långbänksmöten med internationella gäster.
Propsa på lunch hour.
Jobba vidare, nu som spanjorska.
Hämta barnen.
Åka pulka.
Leka, slänga in en tvätt, laga mat med minikockarna och "jag vet, vi busar och låtsas att vi äter frukost till middag", mysa.
Avvärja katastrof pga tappad tandborste, sympatigråt från överbeskyddande storebror. "Hans tänder kommer att försvinna om du inte får fram Bamseborsten under badkaret. Då dööör lillebror! Han svälter faktiskt ihjäääl om han inte kan tugga maten. Buhu."
Somna en stund, barnen i sina sängar och jag i min. Eureka!
Soffjobba med iberiska utmaningar.
Förvirrat konversera Lejonordens director musices, sent hemkommen från Stadshuset.
Somna under nämnda samtal.
Maila.
Blogga.
Hänga den dagliga tvätten.
Sova.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
Men den ena är faktiskt den andra väldigt lik.

tisdag 25 november 2008

Nattskiftet

Snön ligger vit på taken, endast hon med tomtarna på loftet är vaken.
Trodde jag, som sitter uppkrupen i soffhörnan med snyggdatorn i knät.
Det är kul att jobba sent. I hemmets tryggaste vrå. Efter träning och sångrep.

Men så ringer mobilen. Vid midnatt?
Min rekryt har låst in sig. Systemet vägrar ta hans kod.
Larmfirman bryr sig inte när han ringer dem, "eftersom han inte blivit registrerad på företaget".
Så han får min. Och kan äntligen pulsa hemåt genom snödrivorna.

Detta måste undersökas. Imorgon. Men tre frågor poppar upp i mitt trötta huvud:

Är det inte lite anmärkningsvärt att bevakningsföretaget inte kommer farande? Mad Max borde väl definieras som tjyv och rackare. Eller i alla fall obehörig inkräktare. Men snillena spekulerar uppnebarligen inte så.

Sedan kan man också undra vilken sorts chef jag är, som låter medarbetarna jobba till midnatt. Frågar strängt om han brukar ta nattpasset, och får ett svävande svar. Inte bra.

Och så kan man fundera på att gå och lägga sig. Nu. Godnatt!

söndag 23 november 2008

Förföranden

Storebror missade VIP:en på Gröna lunds julmarknad med flickvännen, sångfågelns dotter. Astmakillens luftrör var för ansatta för att vistas ute i stormen efter en heldag i snön.

Men T torkade snabbt tårarna och fick en ny idé. Den lille förföraren bakade en hjärtformad chokladtårta, tog fram en kyckling och bjöd sin nyaste flickvän med lillasyster ("så att lillebror också får en tjej") på romantisk middag.

Sedan findukade bröderna med tema guld.
¤ Thailändsk guldgrönglittrande elefantduk ovanpå turkosblommig vaxduk
¤ Gammelfarfars guldkantade finporslin
¤ Gammelmormors oputsade silverbestick, största modellen
¤ Antika kristallglas (morfars auktionsfynd)
¤ Gammelgammelmormors lika antika mässingsljusstakar
¤ Brutna servietter

Det var med påtaglig stolthet bröderna bjöd till bords. Tyvärr dokumenterades inte tilltaget, eftersom det rådde milt kaos runt bordet. Lillayster är nämligen ett år och hyser därför ingen respekt för vare sig kristallglas eller guldporslin. Hon gillade duken, och gjorde blixtsnabbt rycket ... samtidigt som storasyster provsmakade författarpappans firarchampagne.

Resultatet av kvällen?
Tja, det var nog rätt lyckat eftersom storasyster ville sova över och vår annars så blyge storebror beslutade sig för att fria. Allt medan lillebror gav lillasyster fotmassage i soffan.

Gul snö

Hur orkade vi?

Solskenförmiddag i pulkabacken. Vännen I och jag konstarerar att vi var där varje eftermiddag efter dagis förrförra vintern. Vi kämpade oss dit med bebbarna nedbäddade i vagnarna framför oss samtidigt som vi drog tvååringarna i pulkor bakom oss. Själva pulkaåkandet var inte det primära för storebarnen som mest gillade att färga snön med utspilld blåbärssoppa.

Nu är galnaste småbarnsåren redan över. Vagnarna är för länge sen sålda, alla barnen drar sina egna pulkor och den enda som spiller matsäck är jag som råkar vattna lillebror lite. Men snöfärgningen består! Numera blir den gul ...

lördag 22 november 2008

Puder och plast


Tänk vad lite snö kan göra. Folk blir vanvettigt glada.
Det är precis samma fenomen som när första vårsolen tittar fram. Alla blir som förbytta. Vi behöver ljuset!

Lillebror har inget minne av snö, eftersom ingen sådan föll i fjol. Vår pratkvarn blev stum av beundran. Stod i fönstret och bara tittade förvånat mellan 07 och 10. Gick sedan mycket försiktigt till kvartersfiket och dejliga dejten med trallkompisfamiljen. "Det knarrar under fötterna, varför det?" var det enda han yppade.

Sedan kom mormor med ny, hett efterlängtad juniorsäng. Ihopskruvandet var ett välbehövligt avbrott för att menatlt smälta och processa intrycken från den nya, vita vintervärlden.

Höjdpunkten blev pulkaåkning med kompisarna. Lillebror fick ärva storebrors pulka för att testa lyckan direkt, medan storsinte T och jag traskade till sportaffärn'. Vi var inte ensamma, så T ilade in som en oljad blixt, med min uppmaning: "Spring det snabbaste du kan och ta sista pulkan! Go, go, go!" Fick några sura kommentarer av såspellarna som missade trofén, men djungelns lag råder när första snön fallit. Eller?

Stigas dubbelsitsiga Cobra i silver var ett veritabelt vrålåk. Impulsköpet av röd åklapp för en tjuga var däremot ett bottennapp. Men nu har vi fyra åkdon som tar mkt liten yta i anspråk i ett av källarförråden. Vem behöver en tung, otymplig snowracer när billig, platt plast gör jobbet?

Efter lite putsande av pulkorna somnade barnen kl 19. För att orka köra järnet imorrn igen. Och vi fick hem vänaste vinkännarvännen på provning. Jämförde franska mellanchefer och konstarade att indiskt rödtjut gärna fått fortsätta vara ett outforskat område i vår värld.

En synnerligen lyckad lördag!

fredag 21 november 2008

Växla vuxna

Det är ingen konst att hinna med jobb, familj, tre träningar i veckan, ryggbehandlingar, körkväll, tjejmiddag och AW. Lätt som en plätt.

Med en mikromjukis som vänligt väcker familjen när gröten är klar, lämnar barnen på dagis - alltid i tid, storhandlar på hemvägen, lagar middag, inte tappar tålamodet när trötta familjemedlemmar (oftast frun) inte orkar äta upp och sedan spelar gitarr och piano med de små spelemännen innan läggning. Varje dag.

Så ikväll tog jag en snabbis med bästa esset i Jes!, vännen C med man och lillebror, som nu är min kollega. "AW med syrran, det var nytt. Sysslar hon med sånt?" Eh, jo alltså vi är inte 70 bast. Ett glas rött på Och himlen därtill. Där klientelet hade lite för nära till Sankte Per för att det skulle kännas fräscht. Så vi gick vidare till Bauer för en mojito. Med en avstickare till Medis bästa falafeltjorre.

Sen hem till fredagsmys med astmahostande gosgossarna i pyjamas. För att avlösa mannen. Det är hans tur nu. Att AWa. Parce que il le valé bien.

Best Friends Forever

Tjejmiddag med grizzlyhonorna en bitande kall torsdag. På fina italienaren Lo Scudetto, som genom ett mirakel flyttat från Söder till Öster (malm).

Enkelt, avslappnat och lyckat. Sköna skratt och nära till gråt. Mest prat om män, barn, jobb, sex och bajs. Låter kanske som en stereotyp syjunta. Men vi skämmes inte det minsta. Det är skönt med goda vänner som alltid funnits där. Så länge jag (som är yngst) funnits i alla fall. Då spelar det ingen roll om vi inte ses varje ... eeh ... år.

Knäck

Har idétorka. En fredag. Ovanligt.
Hur knäcka global nätnöt?
Behöver inspiration!
Finner webblösningar på CAP&Design.
Så klart.

Hittar också en av de mest lästa artiklarna.
Om varumärken som barn ser dem.
Som råkar vara mitt alster.

Mums. Boostat självförtroende gör underverk för kreativiteten.
Nu kör vi!

onsdag 19 november 2008

Kunglig glans


"Kungen är korkad, men det kan han ju inte hjälpa, pojkstackarn' ..." brukade min mormor ofta säga. Ofta som inledning till en diskussion om kungahusets vara eller icke vara. Eller döpande av barn.

"Nu bestämmer vi att pojken får heta Carl Gustaf. Så var det inte mer med det.", sa hon när storebror kom till världen. Hon skrev till och med de namnen på doppresenten. Sedan tvingades hon ta upp frågan igen när lillebror såg dagens ljus. Och fortsatte med mantrat om kungen varandes en korkskalle med fina namn och en habil, intelligent fru vid sin sida. När inte det funkade kom nästa snilledrag. Att spela på känslor. "Din farfar har ju inte haft det lätt på sistone, med alzheimerfarmor och allt. Nu döper ni pojken efter honom, något annat går inte an." Så då gjorde vi det. Som tredje och fjärdenamn ... vilket nu gör att även storebror vill ha fyra förnamn och helt sonika har lagt sig till med Alfons som utfyllnad. Vilket jag älskar. Ibland utbytt mot Zlatan. Som pappan avgudar.

Vördnaden för kungahuset blev större efter mormors stroke för tio år sedan. Eller "den stora revolutionen" som hon alltid benämnde den. När hon vaknade upp pratade hon faktiskt uteslutande om gamla kungar och deras forna glansdagar. Men så härstammade hon (och därmed jag) från det spanska hovet. Någon iberisk monarks snedsteg med en hovdam blev ett släkte i Svea rike. Det blåa blodet pulserar i mina ådror.

Min rojalistiska mormor älskade därför det faktum att jag pluggade i Spanien ett knappt år. "Lär känna dina rötter, tala spåket!", sa språkbegåvade mormor som själv inte gick så många år i skolan. Jag stannade där tills det blå blodet blev sjukt och fick förgiftas för att sedan fyllas på med generösa okändas röda blodkroppar och trombocyter. Något mormor aldrig fick veta. Somliga trodde inte att hon skulle klara den oron.

Att jag sedan flyttade till den kungliga hufvudstaden och bosatte mig på Kungliga Ladugårds Gärde samt använder kungliga Djurgården som träningsställe när vi inte är "på Grissel - inte lika kungalikt, men med havet inpå knuten" gillade mormor verkligen.

Därför känns det fint att plantera mormors favoritbuske, rosenkvitten, som drivits upp och tuktats av hovträdgårdsmästaren på kunglig mark, för att sedan pryda vår gård där den kungliga farbrorn med gröna fingrar bodde. Och nu har den alltså mycket varsamt flyttats ut till "Grissel".

Kungligt värre. Men det är hon värd. Min mårrmårr.

Kvinnlig kompetens

Kvällar som denna är det tur att vara kvinna. Med simultankapacitet.

En färdighet som utnyttjas till att uppkrupen i favorithörnan i soffan kvällsjobba på pianolackade grymdatorn samtidigt som jag slötittar jag på Grey's Anatomy. Min enda dumburkslast.

Efter Uppdrag granskning. Som kommer före. Fast i fantastiska public service då. Ikväll om ovärdigt miljonprogramsboende i segregerade Malmö. Barn som lever i mögel med kackerlackor krypande över ansiktet. Fy fan. Då är det lätt att sitta och uppröras på nedre Öfre. Innan man zappar viare till glättiga femman och det sexiga sjukhuset.

Efter regn kommer sol. Men idag snöade det. Blir det en vit jul? Då borde vi kanske stanna hemma?

Resor och vardagspussel


Maken reser bort en vecka per halvår. Möte och kurs med internationella teamet. De som annars endast syns i cyber frotterar sig med varandra live and direct och insuper kollegornas kunskaper i allehanda systemvetenskapliga problem.

Snart är det dags. Paris. Hôtel Notre Dame. Oh la la. Och jag har engagerat tillresande föräldrar som barnvakter, eftersom resan givetvis sammanfaller med allehanda läkarbesök, jobbevenemang och gullegårdslussanden.

Med min nya atlantiska tjänst följer en del korta resor. Mellan London, Madrid och Paris. Två dagars intensivt diskuterande med en knapp natt på hotell är upplägget.

Som vi planerat, fixat och trixat för att få ihop vardsgpusslet trots varsitt heltidsjobb. Och då, kabom, ändras makens kursvecka, så att den sammanfaller med mitt företags största event nånsin. I London. Som jag delvis håller i. Och alltså måste närvara vid.

Vi kommer överens om att makens resa måste vänta. Denna gång. Och börjar suktsurfa efter sistaminuten till Thailand över jul och nyår. Tre veckor i solen ... som belöning efter regnochrusk i Stockholm, London och Paris. Och ressällskapet uppenbarar sig plötsligt! Nån' mer som vill hänga med?

Drömma går ju.

tisdag 18 november 2008

Det stora klippet

Jag funderade på att göra en Brittan, så less var jag på de hösttrista guldlockarna ... men fick hjälp att göra hippt klipp i stället.

Sökte något nytt. Och fann det. "Du ser så pigg och glad ut, mamma!" sa storebror. Som sedan drog lite i pappans korta strån och konstaterade: "Kanske du också skulle klippa dig lite till, så att du blir mindre trött?"

Skalad skalle har jag redan testat. Tämligen ofrivilligt. Men ändå. Old news. Ett decennium sen nu. Det jag fruktade som liten var cancer och tappat hår. Drabbades av det ena som gav det andra. Saknade inte håret alls. Då. Slapp lida av en bad hair day. Hehe. Men sjukdomserfarenheten gav en enorm styrka. Såväl mentalt som det hår som växte ut. Inte mycket rår på det ena eller andra idag.

Men novembertröttheten drabbar den bäste. Och håret. Som åkte av.
Det är praktiskt att ha frisörer i familjen. De räddar liv.

(Inser att jag borde frångå principen om att inte publicera bilder på mig själv nu. En före/efter hade varit en ypperlig illustration. Eller en gammal flintisbild. Jos som Sinead. Någon som vill se?)

måndag 10 november 2008

Guldgrannar

Nope.
Vi flyttar inte.

För vi kan aldrig nånsin tänka oss att byta bort "världens bästa dagis" på vår gård samt den bästa av grannfamljer. Rakt över samma gård. Vars storasyster tillsammans med våra gosgrodor bildar de tre musketörerna. Med lillasyster bebis i släptåg.

Smartasakersupermorsan tar två dagar i rad hem hela grushögen av skogstroll, plus nämnda bebis, samt ett stycke blöt labrador, helt på eget bevåg. Och ringer och bjuder in urvriden diskatrasa på lekfika och barnhämtning.

Såna grannar växer inte på trän.
Vad gör vi om dom flyttar?

tisdag 4 november 2008

Bostadspsykologi

Ambivalent är mitt mellannamn.

Med skarpt läge på en lägenhet vi i drygt två år suktat efter, med våra egna lån nästintill helt avbetalda så tvekar jag plötsligt.

Förklara det, den som kan!