Vårtig röksvamp

Så det kan gå.

Står med luren i handen i en solig skogsglänta med en skock barn springandes runt benen när jag får ett ovanligt besked. Jag som sällan varit anställd har blivit befordrad. Hoppla.

Hinner inte fundera så mycket mer på det. Ena sonen undrar om man kan äta röksvamp och jag är tyst tacksam över att han än så länge tycker att magiska svampar är mystiska. Inte spännande provapådroger. Den andre sitter sonen mitt i blåbärsriset och plockar munnen full och njuter. Liksom jag, och de andra dagisföräldrarna som valt bort kollegorna på jobbet till förmån för barnen i skogen runt hörnet. Just idag.

Vi är ute mellan nio och fem.
En helt underbar arbetsfri dag.
Hur blir det sen?

Liten tuva ...

... stjälper ofta stort lass

Ketchupeffekten är vida känd.
Först kommer inget,
sen kommer inget,
och till slut kommer allt, vilket är mer än man kan hantera.

När det sker i jobbet kan man skrattande skaka det av sig.
Händer det på hemmafronten biter man också ihop, småleendes, och klarar treårstrots, rinnande näsor eller snarkande äkta hälfter.

Men när sorgen drabbar en mångfalt inom loppet av några dagar, då rinner tårarna över. Av sorg, ilska men också av lycka. När de enda som betyder något vid dagens slut möter med varm famn, blöta pussar och slanka barnarmar som aldrig vill sluta kramas. Då är jag trygg. Och äntligen hemma.

Eller nåt' säger det bäst. Carpe diem.

Match making

Pernilla & David

Min aversion mot Pernilla Wahlgren är vida känd bland vännerna, och föremål för skämt om att jag egentligen är avundssjuk. Det bjuder jag på.

Makens låtsasfascination över David Hasselhoffs varanden och låtanden är också en källa till munterhet. Det bjuder han så gärna på, som så mycket annat.

Nu sitter vi sida vid sida, vid varsin dator och MSN Video slumpar videklipp. Gissa vilken underbar match making vi precis skapade?

Så, Pernilla, om du behöver en trygg famn hos en nallebjörn med egen Facebook-idé: satsa på The Hoff.

After work n' park

Föräldraråd. Solskensfika som förr. Fast ändå inte alls.
Fakturor. Förundras över att stora, etablerade företag törs "glömma" att betala, trots påminnelser. David och Goliat ...

Tidig hämtning. Mys i parken, med gosegossarna och deras vänner. Varför kom inte jag på idén med pedagogiska bokstavskex? Till hutlöst pris, högst på allas mellisönskelista.

Å så kvällen. Två trötta exklassisar äter libanesiskt.
+1 hos galna italienaren. "Como fare le mysigt?"
Tre vänner diskuterar döden, döden, döden över lite rödtjut.

Brittsommaren i city.
Nittonhundranitti
Kommer du ihåg den?

Exakt samma 2008.
Om man byter ut döden mot livet. Förr, och nu, oftast, hobbyanalyseras livspusslet. Men döden kan vara uppfriskande. Eller tänkvärd i alla fall.

Cojones

Spanska sjöborrar (vars taggar ironiskt nog återfinns i morfars fot)

Dagen igår var testosteronstinn. Minst sagt. Och en upplevelse utöver det vanliga.

Gladstressade, hyperkoleriska killar på kontoret innan the real deal. Mötet med fartberusade journalister på STCC-pressvisning. Helt speedade i fantastiska simulatorer, i race mot våra starkast lysande stjärnor. Unga proffs i tajta rally- (nej jag menar racing-!) overaller mötte ärrade murvlar som blev barn på nytt. Totalt 40 pers varav min side kick och jag var de enda på Ball Breaker som saknade cojones.

Därefter promenad i solen, middag med stans' snyggaste sjönsjungande snäcka på Elverket. Boef Bourgignon och Girlietalk. Manligt och kvinnligt. Sedan teater. The Dad på Maxim. Endast män var inbjudna men vi fick komma gratis. Eftersom vi var de enda utan cojones?

Gråtlåt

Min sommarenärövergråtlåt som ironiskt nog repas just nu.
Jag ser det som terapi.
Våga gråta!, är mottot.
(Och visst är det en patetisk kärlekssång, men jag tolkar den annorlunda.)

Tho'we gotta say good bye for the summer
Darling I promise you this
I'll send you my love ev'ry day in a letter
sealed with a kiss.

Guess it's gonna be a cold lonely summer
But I'll fill the emptiness
I'll send you my dreams ev'ry day in a letter
sealed with a kiss.

I'll see you in the sunlight
I'll hear your voice ev'ry where
I'll run to tenderly hold you
But darling you won't be there

I don't wanna say good bye for the summer
knowing the love we'll miss
oh let us make a pledge to meet in september
and seal it with a kiss.

Text & musik; Gary Geld/Peter Udell

Sorgsen september

Ibland är tårarna närmre än vanligt.
Normalt är jag inte särskilt sentimental.

Men när jag repar en låt i en konsertlokal där min farfar så ofta hört mig sjunga kan jag inte hålla dem tillbaka, tårarna. Jag ser den tomma stol där han brukade sitta och får en stor klump i halsen och måste torka kinderna som är gråtvåta. För jag tänker ju inte bara på honom, utan på det fruktansvärda som nyss hänt.

Livet är förjävla orättvist.
Och jag är helt maktlös inför denna sorgsna september.

Lycka och sorg

När den stora sorgen drabbar ens nära och kära, när marken försvinner under fötterna och allt bara blir svart. När det som inte får hända faktiskt sker, och någon plötsligt inte finns mer.

Då är det svårt att räcka till. Balansgången att finnas där men utan att störa är svår. Att trösta, utan att bli för närgången. Att finna de rätta orden, utan att fastna i klyschor. Och att nånstans själv försöka förstå det fruktansvärda. En bit på avstånd, men ändå.

Det är då jag kramar mina muntra lergökar extra hårt på dagisgården och inser att lyckan faktiskt är här och nu. Inte sen.

"Man ska vara rädd om sig så länge man har sig", säger gamla mormor. Konstigt ordspråkssnickeri, med sann innerbörd. Vid 88 vet man.

Nya tider

Första Praktiska Rapporteringsveckan är till ända.
Eller Paranormala Röjauppiträsketdagarna?
Snarare PRatglada nya tiden.
Annorlunda och spännande.

Ledig fredag med gosebarnen som avslutning.
Trädgårdsfika i solen på V med maxade bebben.
Å så landet ... efter att mannen åkt på Ålagillesgolf i Absoluts Åhus.
Nån' slags skånsk sedvänja där jag inte gör mig besvär.

Det är skönt att erkänna sina begränsningar.

Livslångt lärande

Idag gav rekryterandet resultat.
Del 1 av 3.
Min assisterande tränare började.
Och jag fick lära mig att delegera.

Ett livslångt lärande lär det bli.

Pust, poste födelsedagsveckan

Ett kalas med morfar & fru veckan före 3/4sfamiljefirandet,
ett kalas med svärmor och faster på makens dag,
ett akuttandläkarbesökskalas på min dag,
ett 4-årskalas på dagis + ett med mormor & Nösta,
ett missat kalas hos E som fyller ett år mer samma dag,
ett STORT barnkalas med nästan alla vännerna i lördags,
ett ljuvligt, djurlikt 4H-kalas för BB-kompisen i söndags.

Så imorse kom den självklara frågan:
"Hur ofta kan man fylla år egentligen?"

Ödet gjorde att mannen föddes på min namnsdag, jag föddes på hans lillasysters namnsdag ett par dagar senare och vår förstfödde kom ytterligare ett par dagar därefter. Men värkarna startade när blivande modern kom med frukostbrickan på blivande faderns 30-årsdag. Blivande moderns 30-årsfirande skedde på BB Sthlm.

Ödet ... eller god planering? Tur att vi inte gillar tårta.

Ska vi byta grejer?

Pusslandet blev verkligt för sönerna och pryltoken, när jag föreslog att det nästintill oanvända, under sängen dammsamlandes och helt hysteriskt färgsatta skumgummigolvpusslet skulle doneras till bättre behövande. Nämligen kollegans ½-åring som tydligen vill ha ett sådant. Kravspecen startar tidigt hos vissa.

"Får jag sova på saken?", undrade storebror.
"Jag sover på rosa månen!", deklarerade lillebror och tog ett stadigt tag om en rund pusselbit.

Nästa morgon bar sönerna ut pusselpåsen i hallen.

"Bäbisen får det här. Vi har ju en bilmatta i stället. Men den byter vi aldrig bort! Kan du förstå det?"

Annars är det ju den nya trenden. Att byta bort i stället för att köpa nytt. Anammar gärna idén.
Antar att patriarkatet har en del att invända. De skulle bara veta hur mycket som får fötter utan deras vetskap ... Och när skrymmande saker ibland efterfrågas hävdar jag med en dåres envishet att man inte ska behöva byta bostad för de materiella tingens skull. Så det så!

Kalaos

Det är egentligen vansinnigt att arrangera familjens första, riktiga barnkalas för de 25 närmaste vännernas barn, när knoppen går på högvarv. Mikromjukisens väckelsemöte kvällen innan tog på krafterna. Och mitt trejobbiett börjar kännas drygt.

Eller så är det otroligt smart. Att släppa allt, bara vara med bästisarna och dränera huvudet på jobb genom att blåsa ut hjärnan i ballongerna, s a s.

Efter lite kaosig start fick vi rull på tipsrunda, tårtbuffé och skattjakt för 50 glada. Ute på dagisgården och inne i brf-lokalen. Huvudpersonen var salig av lycka:

"Tänk att alla ville komma. Samtidigt. Landetkillarna, stanarkompisarna och hela uppsalaligan! Och inga gamlingar. Får jag fylla år imorgon också?"

Pusslet

Två barn som älskar sitt utedagis. På vår gård.
Två föräldrar som gillar sina nya jobb. Dock inte på vår gård.

Föräldrarna turas om att lämna och hämta.
Jobba tidigt eller sent.

Det betyder att vi inte kan/vill flytta.
Vi måste bo exakt här.
(Men gärna större. Med balkong. Nån' gång.)

Allt funkar, men det kräver minutiös planering.
En avsvimmad tant på tuben tas om hand, efter att 100 plötsligt blinda personer passerat, på bekostnad av missad hämtningstid på dagis.

Hur gör man?

Den omdiskuterade trean

... är äntligen här!

Mitt i födelsedagsfirandet kommer ett efterlängtat SMS:

"Sötnosen har kommit, allt har gått bra och vi mår bra allihop."

Efter lång väntan valde han den bästa av dagar!
Och föderskans fantastiska uppdateringsföljetång från förlossningssalen fick sitt lyckliga avslut.

Grattis till P3, I & R.
I Grissle lyssnar vi på P4. :-)
Nästa P, som i projekt?

Himmel och pannkaka

Pannkakstårta med vattenmelon, feta, banan och rårörda lingon på beställningen. Fyraårsdagen till ära. Vad gör man inte?

Lycka är ...
... att efter en utmanande dag på nya jobbet komma hem till en för dagen utökad familj som lagar pannkakor och plättar i gammelfarmors laggar.

Pladdrandes, lekandes, stekandes, med skratten ända ut på gatan ekandes.
Mormorn, styvmorfarn, fastern, pappan, födelsedagsbarnet och lillebrorsan.
Och den ensamma mamman i hallen.
Som storögt tittar på.

Alla tillsammans i en salig röra.
Mycket liv, men utan kiv.
Bara värme och stekos.

För fyra år sen', idag, var vi helt vilse i pannkakan.
Färska föräldrar utan ett uns av erfarenhet.
Förvirrade är vi förvisso allt som oftast nu också.

Skillnaden är att vi har ett par lintottar som gör livet så mycket större, oväsentligheterna så mycket mindre och perspektivet oändligt annorlunda.

Alla känslor blir starkare.
Som förälder skrattar jag mer, oftare, högre.
Samtidigt som jag förlorar tålamodet snabbare.
Men även återfår fattningen fortare än förr.

Himlar och avgrunder.
Plättar och pannkakor.
Sånt' sysslade vi inte med för fyra år sen'.

Efterlysning 2

Jag har en efterlysning på en grabb
han var här
igår kväll,
jag blev kär
igår kväääll ...

Hallå hela pressen,
radion å teven,
alla mina vänner,
alla som jag känner.
Hjälp mig nu!

Utom att jag inte träffat rätt ännu.
Job wise.
Privat är saken biff.
Och biffen är klar.

Men, alltså, rekrytering pågår.
Spelglad coach sökes.
Till global organisation.
I nyskapande bransch.

Intresserad?
Press the button!

(Den första lysningen gav önskat resultat, så jag ger mig oblygt in i rekryteringsbranschen igen. Watch out, AMS. Here we go!)

Tandlöst firande

Intervjuer störda av ettrig telefon.
Va fa...
Visade sig vara olycka som gömdes bakom dolda nummer.

Sprang som besatt till tuben, snälla - inga växelfel nu, okej?
Kom fram till akuttandläkaren illa kvickt, men ingen familj där.

Ännu en klump i halsen svaldes ned.
"Lugn, han var så duktig, men är nog på Apoteket nu."

Finaste storebror får fira fyraårsdagen med norra Europas största fläskläpp.
Medan vi hoppas att de perfekta framtänderna stannar kvar.

Och jag valde av förklarliga skäl bort fläsket till raggmunken idag.

Hurra

Imorse väcktes jag av liten storebor, som stod vid sängkanten och viskade i mitt öra:

"Du fyller år idag, men jag vet inte vad som finns i det lilla, lilla paketet som pappa har gömt högst upp i det stora skåpet. Men det kan vara ett halsband med en stor, glittrande glasbit."

Sen' tog han i från tårna och sjöng för full hals, uppbackad av solstrålande lillebror och yrvakne pappan.

Fint var det. Halsbandet, lyxpresenten och skönsången.
Men finast är dom. Mina killar.

Diskus till pappa, häst till mamma

"Pappa. Det är fina martinglas i alla fyra paketen. Och en blommande lampa. Kanske.",
avslöjade storebror vid sängkanten innan lillebror och öm mor hunnit överrösta med skönsång.

Överraskningarnas födelsedagar är förbi. Helt klart.
Skulle ha låtit T köpa det han ville till pappa:

"En häst vill han ha. Eller du och jag vill att ska vilja det. Och annars ... hmmm .... en diskus! Så kan han snurra runt fortfortfort och skrika Oouuaa!"

Vilken fantastiskt oväntad present.
Varför är jag så praktisk och trist?