Sorgsen september

Ibland är tårarna närmre än vanligt.
Normalt är jag inte särskilt sentimental.

Men när jag repar en låt i en konsertlokal där min farfar så ofta hört mig sjunga kan jag inte hålla dem tillbaka, tårarna. Jag ser den tomma stol där han brukade sitta och får en stor klump i halsen och måste torka kinderna som är gråtvåta. För jag tänker ju inte bara på honom, utan på det fruktansvärda som nyss hänt.

Livet är förjävla orättvist.
Och jag är helt maktlös inför denna sorgsna september.