Liten tuva ...

... stjälper ofta stort lass

Ketchupeffekten är vida känd.
Först kommer inget,
sen kommer inget,
och till slut kommer allt, vilket är mer än man kan hantera.

När det sker i jobbet kan man skrattande skaka det av sig.
Händer det på hemmafronten biter man också ihop, småleendes, och klarar treårstrots, rinnande näsor eller snarkande äkta hälfter.

Men när sorgen drabbar en mångfalt inom loppet av några dagar, då rinner tårarna över. Av sorg, ilska men också av lycka. När de enda som betyder något vid dagens slut möter med varm famn, blöta pussar och slanka barnarmar som aldrig vill sluta kramas. Då är jag trygg. Och äntligen hemma.

Eller nåt' säger det bäst. Carpe diem.