Håhåjaja.
Hade korrmöte idag. Språkfascisten i mig myste av välbehag. "Menar du verkligen allvar?" undrade svettig redaktör och kära AD-kollegor. "Ett semikolon följs inte av stor bokstav. Så det så.", sa jag och ansträngde mig för att se myndig ut. Lite senare brast det. Vi hade kommit till texten av den glade amatören. Den var full av "alla underbara människor". Jag fick ett av mina berömda skrattanfall. Ni som varit med förr vet att de inte går över på mindre än fem minuter. Speciellt inte när herr viktig redaktör auf Deutschland ser strängt på kvidande konsnult och ber den senare att lägga av med dylika fasoner.
Liknande scenario upprepades vid kvällens körövning i kapell. Inte populärt. Körledaren undrar vad som är så roligt. Lite som i skolan. Hon sa iofs inte "Kan du inte dela med dig av det roliga?" men det var inte långt borta. Tittade på Jesus, tänkte på hans lidande, gjorde korstecknet (nu tror alla i den profana kören som tillfälligtvis övar i kristen boning att jag är religiös fanatiker, eller katolik åtminstone) och se - det hade önskad verkan. Fnissbubblet i magen pyste ut gnm örononen i stället. Praktiskt. Sen att jag sjöng lite halvfalskt den närmaste halvminuten. Det får man ta. Kunde varit värre. Helfalskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar