Livin' on the edge

Livet är spännande nästan jämt.
Och är det inte det en vanlig söndag så får man skapa sig lite vardagsedge.

Genom att bjuda in vännerna på hemlagad äppel- och havtornspaj. Big no no, men vad gör man när nordanvinden viner runt husknuten och kaffet kallnar blixtsnabbt i koppen?

Alla försäkrar att de är friska, går sedan som på tå och barnen tvättar sig, spritar och flaxar ideligen.

Det är en aning enerverande, detta att känna sig nästan som vanligt men inte få göra vardagliga saker som att gå in på ICA, åka buss eller äta på restaurang. Eller lyxa med SPA, konserter, kalas och bio. Är lycklig att få leva med familjen igen, men blir lite ledsen av att tänka på alla upplevelser jag missat, så jag försöker slänga dem över axeln. Jag menar, det mesta kan vänta, men när vänner uppmärksammas stort efter massor av slit - det kan vara konstutställningar, biopremiärer, live spelningar, konserter, uruppföranden av pjäser - så vill jag visa uppskattning, applådera, fira och vara stolt över deras bedrifter. Är det fånigt? Att gapa efter mycket och så vidare? Jag är bara så trött på att OSA "nej tack, tyvärr" till precis allt skoj utöver det vanliga. So sorry, alla fina som bryr sig och oroas, men det är därför jag emellanåt söker lite vardags edge. Hur larvigt det än kan tyckas vara. Men jag är svältfödd på kultur för första gången på länge och det är ganska så förfärligt trist.

Men vad är väl en bal på slottet ...?