Otålig väntan

Åh, denna eviga väntan.
På cytostatikakur, på biverkningar, på värden som ska sjunka till botten, på infektioner, på stigande värden, på benmärgsprovsvar, på bakslag. Och sen nästa kur, nästa och nästa ... tills det första delmålet var nått: leukemin botad och dags för nästa mål: transplantationen. Med galna mängder cytostatika, vidriga magbesvär, läskig helkroppsstrålning och sedan det magiska ögonblicket när stamcellerna kopplades in i min kropp via den finurliga centrala venkatetern.

Hisnande lycka, delad med älsklingen som höll handen hårt, samt transplantationsläkaren och syster Yster. Politiska, moraliska och värdsliga diskussioner medan jag fick livet tillbaka. Och en stilla, orolig tanke i bakhuvudet; kommer detta fungera? Därefter akut andnöd, hemska smärtor och en förstorad galla. Men framför allt en inre styrka som skrek åt mig, piskade mig att fortsätta kämpa, att aldrig nånsin ge upp oavsett hur ont det gör, hur lång tid det tar.

Veckor av väntade och oväntade biverkningar, smärta som effektivt dövades med höga doser morfin. En ideligen trilskande mage, äckel och förnedring. Men en obeveklig beslutsamhet att gå ut varje dag, oavsett smärta, trötthet eller väder.

Så vad är väl ytterligare ett dygn eller två på sjukhuset? Här, där tryggheten finns i form av de bästa av läkare och systrar som finns. Men jag kan ändå inte undvika att bli lite, lite besviken när jag får veta att koncentrationerna av livsnödvändiga medicier dansar cancan i blodet, att levervärdena är för höga och att jag alltså måste stanna.

Men snart, snart är det dags. Och innan dess tar jag mig nog en bondpermis för att träffa mina prnsar i hemmiljö. Tillit är fint. Och ack så viktigt.