Dagisdebatten

Storebror ringer och har en viktig fråga:

- Får vi gå till dagis en stund innan vi åker till dig på landet? Det är så roligt där å jag saknar mina kompisar å alla fröknarna å så har jag faktiskt missat hela veckan med simskolan, experimentklubben, Mulleskolan å 5-årsklubben å imorgon är det gympa å snääälla mamma, jag kan väl få gå till dagis å följa med dom dit då?

Världens bästa dagis har blivit barnens trygga konstant, den rutin som rullat på medan familjen varit uppdelad och livet tidvis varit ett enda kaos. Vissa kloka läkare vill helst se att barnen hålls hemma från dagis denna höst, när jag är så skör. Men vi kan inte beröva dem den gemenskap och trygghet de känner bland sina vänner, stora (vuxna) som små.

Priset vi får betala är att vara ifrån varandra när barnen blir infekterade, men med den friluftspedagogik som råder på förskolan händer det ytterst sällan att barnen är sjuka. Så vi fortsätter på den inslagna vägen och tackar vår lyckliga stjärna för att vi haft turen att finna denna pärla bland förskolor.

Säg mig ett enda kommunalt dagis som tar med alla femåringar på gratis simskola under ett helt år. Jag tycker det är helt fantastiskt och otroligt beundransvärt.

- Jag vill aldrig börja skolan, så det så!, sa storebror bestämt för några månader sen.
- Varför inte det?, undrade jag oroligt.
- För att jag alltid vill gå på dagis, så klart!, skrattade sonen.

Jag förstår honom, för vem skulle inte vilja gå på dagis? Få vara ute hela dagarna, äta ekologisk mat lagad från grunden utan smakförstärkande tillsatser, lära sig nya saker och leka med kompisar. Kan det bli bättre?