Skillnader

Just nu görs något uppseendeväckande och riktigt bra. Önskar jag vore där, men i stället sitter jag här, visserligen efter en arbetsdag med minstingen som ypperlig medhjälpare, inte alls nerstjälpare. Därefter kaoskalas och pulkastund i blå timmen innan testborrning och kärleksfull libanesisk middag hos finflickorna på andra sidan fältet.

Skippar kampklubbingen och granskar, korrar och redigerar texter och filmer om mig och min familj, något som är en totalt bisarr egotripp. Och en balansgång. Informationen på en allmän vårdrådssida om cancer som å ena sidan ska vara generell, hjälpa drabbade och anhöriga, men just därför behöver vara personlig för att beröra utan att bli privat.

Precis som denhär bloggen där jag aldrig skriver ut namn eller publicerar porträtt därför att jag månar om mina närståendes integritet, så vill jag inte att mina barns namn ska bli sökbara för all framtid på 1177. Min sjukdom har orsakat dem tillräckligt lidande utan att de ska behöva stå till svars när deras kompisar börjar googla om något år. Tänker jag. Och inser att jag varken kan eller vill överbeskydda dem, fjärma från verkligheten. Men heller inte hänga ut dem till allmän beskådan och häckling.

Så kärleken och jag ändrar, stryker och skriver om redaktörernas gripande texter för att vara sanna samtidigt som vi skyddar källan. Känner oss en smula tvehågsna och kanske lite paranoida, men hittar förhoppningsvis en gyllene medelväg. Den som lever efter 1 februari får se. Moahahaha.

Åter till manifestationen: Alla kvinnor som kommer till Studio Totals fest får ett kuvert med de 2500 kronor som motsvarar löneskillnaden mellan män och kvinnor. Några väninnor är där och statusuppdaterar ständigt om en magisk kväll.

Detta sker medan jag lugnande pussar prinsarna i nacken, de där oskyldiga solstrålarna som råkat ha fötts till det samhälleligt starkare könet, än så länge. Även om föregångsförskolor som Egalia (på Söder, var annars?) försöker ändra på det.

De sängvarma djupsovarna pratar just nu osammanhängande i sömnen. Med varandra! Långa haranger av för mig fullständigt obegripliga frågor och svar.

Jag har dem till låns, men de fullständigt äger mig.

Bra vibrationer

En dag jobb, en dag träning, en dag jobb, en dag träning, en dag jobb, hel helg mys.
Och så några vaknätter när jag läst igenom gamla styrkekommentarer, mail och andra hälsningar från sjukdomstiden. Som ger återskalv av bra vibrationer, buena vibra.

Med sådana vänner, kända och okända, är det inte konstigt att jag stärkts att finnas kvar här. Och det ska jag fokusera på när jag går ner i spagat, eller jag menar leker med blondinperuken, eller snarare håller välkomstanförande på releasefrukosten på tisdag. Kul att bl tillfrågad, möjligen något svårt att leverera utan att bli skakig.

Men alla vibrationer är bra.
Så även vibratorn sjukgymnasten ordinerade idag.


Sic!


Japp, vibraspere funkar fint på övertränade knän.
Balansplatta med buena vibra genom hela kroppen.

Vaknätter, kärleksbrev och ultraljud

Genomtrevlig hemmahelg med finmiddag hos vännerna, skridskor och kompisfikor i flödande sol följdes av misär.

Har brutalt kastats tillbaka till spädbarnsårens hålögdhet. Barnen astmahostar sig blå om nätterna, medan vi vakar, inhalerar, puffar kuddar, baddar heta pannor, tröstar och lugnar. Efter sömnlösa nätter hålls vi vakna även dagtid av migränframkallande betongborr i lägenheten ovanpå. Barnen är tröstlösa, men finner på råd: öronproppar och Peltor Kids hörselskydd. Tills de gråtande skriker:

- SLUTA! Vi orkar inte mer!

Och vi går ut. I solen. Tills hantverkarna går hem. Och barnen kan få sova igen. En liten stund, tills astman gör sig påmind. Och vi vakar vidare. Och får ännu mer sömnbrist. Ekorrhjul ...

Lämnade stafettpinnen till kärleken imorse. Trotsade snöstormen och sprang iväg för att träna. Intervjuades sedan varpå vi familjefotograferades. Allt för kampen mot cancern. Releaseparty om en vecka.

Spontan födelsedagsmiddag hos oss för vår efterlängtade hemvändande vän med dotter, tillika sönernas stora kärlek. Blyga blickar och tummade teckningar utbyttes, samt till slut ett rött kärleksbrev som väntat länge på sin rättmätige ägare.

Visst ja.
Genomförde även ett oplanerat ultraljud.

Hick!

Av ett ömmande knä.
Moahahaha.

Fru Fisförnäm

- Jag döööör!,
säger jag aldrig.
När något pinsamt sker.
Av högst förklarliga skäl.

Men just nu vill jag bara gömma mig bakom en kudde och inte låta någon se de små cancerfilmer jag är med i och som snart har release på 1177.se. Barnen äääälskar att se mig prata fjantigt om viktiga saker. Så nu ligger vi i en hög i soffan och kippar efter andan efter att ha tjutit av skratt. Om och om igen. Innan vi slutligen gav vårt medgivande om att publicera eländet.

Man har inte roligare än man gör sig (till).
Kul att kunna glädja andra.
Verkligen.

Finfredag

Marques de Riscal Gran Reserva Rioja 1996

- Man tager vad man haver. Så här innan lön i slutet av svältmånaden januari., sa kärleken.
- Det drabbar ingen fattig., sa jag.

Skål!, vad du än har i glaset.

Tidig 40-årskris eller bara vanlig ångest?

Har inte riktigt tid.
Måste vila och kontemplera.
För att orka träna ännu lite mera.

Men så här:
Har sedan i lördags åkt skridskor, joggat, styrketränat, cross trainat, yogat, simmat, tränat pilates, styrketränat igen samt power walkat en mil varje dag. Och kört hårt battle med barnen i Dance Central på Kinnect. Står dessutom upp och jobbar. Visserligen med anledning av strejkande bord som fastnat i högläge, som bekant. Men det har blivit en påtvingad träningsform även det. Jobbet allltså. :-) Veckan innan dess var det längdåkning för halva slanten, vilket nu känns avlägset med den snö som flytt.

Aktuell status är bra hållning, intet ryggont men något värkande knän. Samt möjligen en begynnande 40-årskris i annalkande.

Eller så är jag bara livrädd för att bli sjuk och vill hålla mig i bästa formen någonsin. Helt vanlig ångest alltså.

Nu skall det sovas på saken.
Så att jag orkar köra ännu hårdare imorgon.
Och njuta av kontorets fredagsfika och en bättre middag med bubblor därtill.

Förlängt förlovningsfirande

Chateau Musar 2003

Till den hade fästmannen sedan sju år idag(!) och barnen under porlande skratt slängt ihop feta- & storbladigpersiljaspäckade lammfärsbiffar med tzatsiki, fetakräm, ugnsstekta rotsaker, krispig sallad och avocadoentré i ett hav av levande ljus. Och efter att barnen lagt sig själva togs godsakerna fram; en mörk nougattryffel från Ejes till mig och en nykokt chokladlakritsfudge till fästmannen från vår dagliga surdegsbrödleverantör Ett Bageri i kvarteret nedanför. Vad är väl diamanter mot det?

Nu soffsnusar snyggingen. Mitt i fjällreseplanerna, mexikominnena och drömmar om ett långt, friskt liv tillsammans. Som bäst levs här och nu, så varför inte använda alla sparade föräldradagar och dra iväg en tid? Den som lever får se. Om ni ursäktar den cancerförvärvade galghumorn.

Detta efter en lång handlingskraftig dag när jag styrt och ställt med sådana som flytt och gnällt.
Exempelvis östermalmsladies och kungliga balettdansöser på gymmet, granar och skatbon på balkongen samt spydiga surgubbar som faktiskt förtjänar en uppstramning för förargelseväckande beteenden.

Slutet på sjuårsfirandet gott, allting - speciellt finvinet - synnerligen gott.

Fina fisken

-Vi vill ha en lugn helg hemma med kompisarna. Och ännu mera torsk!, sa barnen (som önskat fisk på längden och tvären fem dagar i rad redan).

Trots lama lantliga lockelseförsök som skidor och snow racer, smällde återföreningen med stans aktiviteter och kompiskrets högre. Så vi föll till föga och lagade tacos för första gången någonsin, vilket i sig är ytterst märkligt. Eller tekniskt sett klarade jag det inte, utan gjorde fajitas då mexikanska minnen gärna återvinns. Redan nästa morgon, närmare bestämt då vår lille spanjor åt tortillas till frukost.

Sedan åkte vi skridskor både inne och ute med vännerna. Liksom i fjol tajmade vi sprint-SM, men i år kunde lillebror läsa STOP-skylten. Var på 40-taggarparty. +1. Och gav vinkännaren en ekoflaska av sin namne och en bubbelmagnum, bland annat. Bästa presenten var sambons inflytt. Tyckte han också. Ja, förutom vi. JES! Koppleri AB till er tjänst.

Söndagens regn legaliserade besök på Tekniska muséet och Retro gathering 2011. Både med kära vänner och barn samt med gamla kollegor på spelmässan intill Stallet. Som för övrigt har Uppsala-Paninis kaffe. Nostalgi i kubik således. Till vissas oförståelse men föga förtret.

Därefter smarrigt kalas i jungfrulig våning innan fotbollsträning där storebror åter nätade vilket föranleder ett hiskeligt tidigt "satsa? ja/nej?"-val. Förvisso för att slippa bryta kompisgäng senare, men ändå helt omöjligt att redan nu veta om det här är hans grej. Någon undrade vem av oss föräldrar som är extremt intresserad, och det är vi ju inte (men tvingas kanske bli...) utan hänvisar till sonens egen vilja om att fortsätta spela eftersom han gillar det och faktiskt törs ta plats i ett större sammanhang för första gången. Då spelar aktiviteten mindre roll. Vad som helst som ger självkänsla och får honom att glömma oron för min forna sjukdom är välkommen.

Lugn helg ... kanske inte men en bra avslutning på torskveckan.
Fina fisken!

Tjugondedag Knut

... då dansas julen ut runt galet pyntad cheflera till tonerna från gammelmormors piano och skönsång av körövade bröder och nystyrketränad allt ömmare moder, allt medan den salongsberusade kungsgranen sover ruset av sig lite på svaj, styvmoderligt behandlad ute på balkongen och fadern lagar fiskgryta med vitlöksstinn aioli.

- Hej tomtegubbar slår i glasen å köper nya på NK där julen varar än till påska men det var inte sant för däremellan kommer faster Liiiis!, hojtar lillebror, som ber att vi tar den riktiga julgransplundringen exakt fyra månader efter julafton.

När herr Gran småningom tas in från kylan lagom till femårsdagen lär barren falla raskt. Påsken kommer sent i år, men då ska här hoppas groda och letas chokladägg som väl hittas lagom till midsommar. Och då är det ju bara ett halvår till jul igen och kungen kan återvinnas.

God jul!

Kroppens hämnd

Ödets ironi är kroppens hämnd

Oväntat framgångsrik arbetsdag på stående fot för att bota träningsvärk orsakad av försök att åtgärda julförsoffningens effekt på kroppen resulterade i ännu ömmare lekamen. Vilket i sin tur beror på det faktum att det höj- och sänkbara bordet för evigt fastnat i högläge.

Ser således fram emot en småningom tight rumpa (som ödets ironi placerat vänd mot entrén och chefsburen) samt synnerligen starka ben framåt vårkanten. Beach 2011, here I come. Inget ont som inte för något gott med sig ... och så vidare.

Ödets ironi.
Kroppens hämnd.
Min vinst.

Vänligt vanlig vardag

Haiku från Broderibloggen

Stockholm, ett dygn på sjukhuset i Uppsala, Grisslehamn, Stockholm, Linköping, Falsterbo, Malmö, Köpenhamn, Falsterbo, Tjugby, Linköping, Stockholm, Grisslehamn, Gävle, Grisslehamn, Stockholm. Fantastiska ställen med underbara människor har kantat det långa jullovet, men nu är turnén slut. Vårt gemensamma nyårslöfte är att våga säga nej.

Tillbaka i stan andas vi ut.
Vilar i trygga rutiner.
Trist kanske, men trivsamt.
Och fullständigt nödvändigt.

Jobb, skola, dagis.
Träningar, kompisar, tidiga kvällar.
I vårt alldeles egna hem.
Där bara vi bestämmer.

För att fira avslutades jobbstartsmåndagen med ett glas torr champagne efter skaldjurssoppa, havskräftor och havtornstoppad créme brulé samt kramkalas med saknade barndomsvänner varav vår cow girl redan är tillbaka bland de stora hattarna. Tisdag: traditionsenlig träff, träning, torskrygg och tidigt i säng. Onsdag: orosmoln lättat, oväntat oljat back office och omåttligt omhuldad hemma.

Toppar troligen torsdagen textilt.
Broderad borgbonad borde börjas.
Som i
"Mitt hem är min borg"
medelst korsstygn,
"Äntligen hemma",
eller ett sirligt
"Hem ljuva hem".

Trevlig trettondagsafton

Efter en skånsk julvecka i ett Falsterbo tystare och vintervackrare än nånsin, med avbrott för släktmiddagar och gemyt var kväll i Malmö drog vi till Köpenhamn för att fira 60-årsjubilaren i dagarna tre. Där hamnade vi plötsligt mitt i händelsernas centrum, vid Rådhuspladsen där vi kände oss ytterst välbevakade ... och föga fattade varför polisbilarna var så frekventa. Tills vi hörde nyheterna på vägen hem. Danska kan ibland vara svårttytt, men terror är ett globalt ord. Tyvärr.

Inblåsta i dagarna tre på släkt-till-släktens 1700-talsgård på Östgötaslätten firade vi överdådigt nyår i isstorm med hummer, hemkokta kräftor och helstekt oxfilé och créme brulé samt champagne och Amarone i en aldrig sinande ström. Därefter 35-årsdag i välkänd backe (Omberg) och vedeldad bastu med obligatoriskt snörull för alla. Skaren rev skönt på persikobarnrumporna. Också.

På hemvägen in en sväng hos ytterligare en kusin, sedan en snabbtitt hemma i stan för blomvattning och julkortshämtning (tack alla!) innan vi sent om sider kunde styra mot skärgårn och middag med mormor. Som följdes av skön sömn i egna sängar, skidåkning i snörekordens Roslagen och massa mys utan måsten.

Kan så här långt in på jullovet konstatera att borta är otroligt bra, men hemma ändå alltid är bäst. Vill inte på något sätt förringa alla trivsamma stunder hos släkt och vänner - alla har varit otroligt gästvänliga och vi har haft det kungligt kul med kronorna något på sned. Men att ständigt bo i kappsäck gör att såväl stora som små stundom drabbas av smärre nervösa sammanbrott. Över att fel kläder packats ner, att längtan efter bästaste vännerna är alltför svår eller att övriga familjen "aldrig fattar nånting av vad JAG vill faktiskt". Gråt, en igensmälld dörr och sen en tröstande åttaarmad familjebläckfiskkram har oftast löst nervdallret, men nu behövs lugn och ro.

Återstår att lösa längskidandets svåra konst samt hur vi ska lyckas vara i Stockholm, Gävle, Grisslehamn och Uppsala samtidigt. Själv är jag rädd för ett återbesök på sjukhuset efter en bloddränerade influensa och supersocial december. Och drar jag mig helst tillbaka till idet och läser en bok. Och ökar på träningsvärken med mer av den varan. There´s no pain like train pain. Dagens tåg har sex vagnar. Vad gör ni?