Lite lätt förbryllade över att "alla utom vi" tycks ha fått antagningsbesked till förskoleklass kollar vi posten en extra gång. Och där ligger det ju, det livsviktiga pappret (dramatiskt ordval? men faktiskt sant, i en 5½- & 35½-årings värld), under den ointressanta bilaga om avgifter i barnomsorgen vi redan läst igenom.
En lättnadens suck undslipper oss, samt försiktigt jubel, när vi inser att förstahandsvalet tillgodosetts. Den lilla kommunala skolan med tre klasser på spottlängds avstånd, endast en liten stig bort från vår port och inom det bilfria området blir storebrors trygghet de tre närmaste åren. Alltmedan huvudpersonen förundras över vår reaktion konstaterar lillebror snabbt att han minsann kan ta storebrors plats om den skulle bli ledig. Eftersom den det gäller inte direkt är överentusiastisk. Snarare fundersam.
Lilla, stora stockonservativa skolkillen vill helst stanna kvar i tryggheten på dagis, leka med kompisarna och slippa alla förändringar. Så till den milda grad att han lätt regresserar, storgråter över den kommande splittringen av den sexhövdade femårsgruppen och vägrar vara vänlig.
Det ligger så många känslor i detta. Oron för min sjukdom lägger troligen grunden.
- Jag är frisk nu, du behöver inte vara orolig., hävdar jag gång på gång.
- Men du är fortfarande sjuk. I magen i alla fall. Kan du lova att du aldrig mer ska bo på sjukhuset?, undrar han med darrande underläpp.
Och det kan jag ju inte. Vore det inte för leukemin så kunde han få gå i den stora skolan, med större delen av gänget, men en stor skola betyder många kontakter, vilket i vårt fall är risktillfällen för infektion. Både vad gäller hans astma och mitt klena immunförsvar.
Valet av skola var hans. Faktiskt. Stolt som en tupp skrev han skolans namn på ansökan. Då. För flera månader sedan. Och han fick som han ville. Till skillnad från många av vännerna. Men nu när det står klart så är det ändå med blandade känslor han till sist somnar, med huvudet fullt av funderingar.
- Det kommer bli bra för min kära storebror, tror du inte det?, säger lillebror och gäspar stort. Annars får han väl byta plats med mig bara. Han har redan lärt mig allt han kan. Jag är redo. Ajaj, kapten.
Och jag börjar redan ana nästa omvälvande förändring. Hur ska dessa så lika ändå så olika bröder som är varandras trygghet när det blåser hårt reagera på att skiljas åt?
Det lär krävas fler sömnlösa nätter.
Vilket är kärt besvär. För jag är här.
Dags dock att fokusera på nuet.
God natt.
7 kommentarer:
Ja, det är inte lätt att vara barn helt enkelt. Mycket oro och mycket man faktiskt inte förstår! Storebror och lillebror är smarta små killar måste jag säga. Med stor kärlek för dig och varandra. Det är udnerbart att läsa om :) Ha en jättebra dag!
Åh, så gulligt! Jag är så där lite lättblödig/rörd i dag efter Öppet Hus på jobbet i går med för lite mat i magen, för mkt vin och sen match på sportbar så det mesta tenderar att bli lite over the top. Nåt som man blir lite rörd över kan lätt välla över till storböl och nåt som bara är lite kul tenderar att dra över till ett asgarv à la olämpligt högt..
Eve
Det kommer att bli bra. Lillebror verkar ha samma inställning som min minsta. När äldsta var 7 år skiljde vi oss, jag och barnens far. Och för äldsta var det jättejobbigt. Yngsta tröstar en kväll i soffan med orden: "Du ska se att det blir bra, det kanske inte blir som vi tänkt, men det kommer att bli bra ändå". Klokt.
Jag tror det kommer gå jättebra. Vi tyckte också det var ganska stort att bryta upp från dagis. Men det går fortare än man trodde, plötsligt efter en vecka var det hur normalt som helst. De är sååå anpassningsbara! Lycka till! Kram K
Hej vännen! Hoppas magen snart blir harmonisk! Grattis till antagningsbeskedet till "lilla skolan"! Det kommer att bli hur bra som helst. Det är skillnad från dagis, men de är redo, jag lovar. Och det är fortfarande mycket lek också. Vad heter skolan? Hur går det med sommarplanerna? Har ni fått några besked från din farbror ännu? Stor kram från Åsa.
Å ja, det är verkligen gulligt med de små människornas stora funderingar!
Jag förstår precis för vi är ju själva i samma sits, att brorsorna ska skiljas åt och storbror ska börja förskoleklass medan lillebror blir kvar i det lilla, trygga. Blandade känslor hos oss alla, stora som små!
Kramar C
Tn:
Jo, de har ju klarat mycket värre saker än den här separationen, så det ska nog gå bra. Tack för fina ord.
Eve:
Over the top? You? Never ever, darling!
Sm:
Klokt barn. Och bra gick det.
K:
Anpassningsbara och snabbväxande. Giftermål redan, alltså?
Åsa:
Magbesvären är kroniska, så jag får lära mig leva med dem. Surt sa räven om rönnbären, men det går. Olaus Petri heter skolan på vår gård. Spanien är ett enda stort frågetecken just nu. Men vi rätar snart ut det!
C:
Ja, våra killar är jämnåriga. Nåntunaskolan för A?
Skicka en kommentar