Friskkvitto

Vi var i Uppsala idag, mannen och jag.
Han lämnade blod.
Jag tog prov.
Och fick svar.

Benmärgen är ren.
- Inga tendenser till leukemi.
Berättade lättad doktor.

Och jag andades ut.
Var väl inte direkt orolig denna gång. Bara en gnutta. Trodde tills i våras att jag skulle känna och förstå om jag var sjuk. Men litar inte på kroppens signaler längre. Blev minst sagt förvånad när leukemin återupptäcktes. Innan dess innebar benmärgsprov ett säkert, årligen återkommande friskkvitto. Sedan april i år har det känts annorlunda. Och borrningen har varit lätt ångestfylld.

Skålade i julmust med bästisen K och mannen över en lättlunch i sjukhusets mest folktomt ekande finlandsfärjeentré. Finaste sällskapet att fira med, om än i en något udda miljö.

Men ikväll törs vi planera framtiden medan vi kan njuta av en välkyld flaska Bollinger från omtänksammaste extrafamiljen i Götet. Eller en Veuve Clicquot i våtdräkt från svärfar.

- Det är lillördag* idag. Kan vi få smaka på den lilla flaskan julmust som står i kylen?, påminde precis lillebror.
- Nej vännen, den provar vi på storlördag., bestämde jag.

Note to self:
Köp mer julmust. Helst innan barnen upptäcker den tomma flaskan i PET-insamlingen. Må de aldrig förstå att modern syndat en sen måndagkväll och är skyldig. Ty hon är fortfarande prinsarnas ofelbara framtida gemål. För hur länge?, kan man undra ...

*Även om det nu för tiden mittiveckanfestas på torsdagar. Den stora AW-dagen då alla kollegor släpper loss, är otvungna, chosefria och härligt ickekontorsmässiga. Veckans kick off. Som följs av extremely casual Friday. Då företagen töms efter fredagsmysfikat och inte mycket blir gjort men ramöverskridande beslut blir fattade. Jag saknar jobbet! Men det är ju en helt annan historia.