Ett decennium

Uppsala.
Akademiska sjukhuset.
Heldags tioårskontroll.

Det är så stort och underbart och svidande svårt att jag drabbas av lätt delirium. Det sämsta tänkbara (utom alternativet) blev det bästa. Barnakvitto på det. Även om vägen var vindlande. Ingen fattar, men ändå alla. Jag har det lättast, jag vet ju. De närmaste har det utan tvekan värst. De har inte en susning. Bara oro. Som aldrig riktigt går över.

Helvetesjävlaskitcancer,
har jag aldrig sagt.

Vad stark jag blev!, som vågar vara svag.