Patriarkatets skugga

Jodå, jag är tillbaka. I obalans efter helveteselden. Men jag låter mig icke kuvas. Ens av broar som dessa.

Orsakerna till frånvaron är flera. Saker som inte låter sig bloggas om, dolda i det privata för allas skull. Men med gott samvete syns jag igen. Och vet att vi gjorde rätt som agerade för de utsatta. Medan tid var.

I samma anda har "Rensa & skänk!"-initiativet som startade förra året tagit gigantiska kliv och en bebis är född: Push The Button Initiative. Ge oss vårt gillande på Facebook och var med för att göra gott åt dem som behöver det.

I övrigt status u a vid 2-årskontroll, en ny position som PR-spindel i spelvärlden utom just idag när verklighetens febersnuviga yngsting kräver VAB. Samtidigt som patriarkatets skuggor fortsätter att falla långt. Upp till kamp!

Ung cancer

Det är okej att känna.
Se en film som berör, oavsett om du är drabbad eller ej.

Vattenskadad

Man tar sig så lätt vatten över huvudet.

Som kungen igår, som fick kläs i sopsäck av livvakterna under dotterns fölsefirande. Där kan han gärna stanna och låta folkfräktsflickan ta över tronen och hela kungariket nu när hon fått sin prins.

Eller som jag idag, när äldste sonen gick upp kl 04 för att vara i tid till Sommarlovs tv-sändning på M/S Hajens brygga. Jag drog täcket över mitt ömmande yrsliga, av bältros sårskorpsloppiga huvud och somnade om medan han klädde sig, fixade surdegiga frukostmackor och hojtande väckte oss en gång i kvarten för att vara säker på att vi inte glömt vad vi lovat.

Stundom ekade även lillebrors tonsäkra stämma i den grandiosa våningen vid torget, ylandes och regndansandes In da club. Så efter fyra timmar gick även vi upp, klädde oss och barnen enligt lager-på-lagermetoden och körde till dockan nedan Malmös forna så stolta landmärke Kockumskranen, men alldeles nära det nyare snurrigt vackra huset.

Vi var inte ensamma. Barnidolen slog publikrekord. Men rådiga barnen fann oss en plats på en farligt gungande brygga väldigt nära händelsernas centrum. Så i regn, kraftig vind och höstlik kyla applåderade vi oss varma och gjorde vågen så ivrigt att jag trippandes på mina falsterboträtofflor så när trillade i det mörka, kalla djupet.

En som vägrade ta sig vatten över sin välvaxade frilla var däremot morgonens huvudattraktion som kollade badtemperaturen med tån. När han efter sändning vägrade skriva autografer till tusentals väntande barn sjönk han hastigt på sönernas topplista där poppojken åter tagit täten.

- Nu har vi sett båda på rikt' och då kan vi faktiskt säga rättvist att Eric är bäst i regn. Men Danny gjorde väl så gott han kunde. Även om han var en riktig mespropp som inte vågade bada. Hur svårt kan det va?

Vattentät logik.
And bad, bad PR.

Helvetseld och strilande regn

Semester.
Med förhinder.
Utan balanssinne och hörsel men med smärtsamma bölder på ena halvan av huvudet. Elefantmannen kan slänga sig i väggen.
Men det som inte dödar det härdar.
Moahahaha.

"Du får inte få vattkoppor, för då finns risk för bältros och se det går inte alls.", sa doktorn upprepade gånger.

Så barnen vaccinerades när jag fick återfall av leukemi, vi har hållit oss långt borta från alla misstänkta virusar och infektioner i över två års tid. Och jag kör hela vaccinationsprogrammet (på egen bekostnad) eftersom mitt skydd är bortblåst efter bytt benmärg.

Till hösten ska jag äntligen få börja ta levande vaccin, de mot barnsjukdomar. Som exempelvis vattkoppor. Slipper jag just den nu?
Moahahaha.

Skånsk semester i horisontalläge med ett svalkande strilande regn utanför det gläntade fönstret. Inte i Falsterbostugan, som var tänkt, eftersom barnen fick astma av fukten i väggarna, utan på turné hos älskade farföräldrar, syskon och kusiner. Saker blir sällan som man tänkt sig, men med snällaste släkten och vännerna som öppnat sina hem för oss på den mödosamma vägen, samt en förunderligt förändringsbenägen familj så reder de sig. Som alltid.

Ytterligare en erfarenhet rikare, stark, men tillfälligt svag, och otroligt fokuserad på ett småningom friskt liv.
Med ännu ett par ärr efter elden som härjar i kroppen, men utan risk för solsveda.
Moahahaha.

Gratiskonsert med Foo Fighters just nu i casa E

Har under seneftermiddagen lyssnat på sound check, hörde det smått fantastiska förbandet Band of Horses lagom till middagen och njuter nu av ett av världens bästa rockbands konsert på Stadion från vår kvällssoliga balkong.

Vinden ligger rätt, så vi gynnas, även om äldste sonen har svårt att sova och just kom ut och frågade när oväsendet slutar.

- Det är synd om den där David Grohl, för han måste ha ont nånstas eftersom han ylar så mycket? Jag gillar inte opera har jag ju sagt. Gubbar ska gå till doktorn om dom har ont.

- Men det är rock n' roll. Är det inte bra?

- Nej, publiken skriker ju också. Ingen gillar sånt här när det är sovdags. Å dom stackarna har betalat också. Fy, vad tråkigt. Men gitarristen spelar fint. Han får nog jobb nån annanstans imorn ...

... och så somnar han i mitt knä på den gamla kyrkbänken.

Sämre godnattvisa än Monkey Wrench, som just nu ljuder och river ner rungande, gungande ovationer så att huset skakar, kan man ju ha. Älskar att bo här. Och tror att rock n' rollkidsen också gör det.

Gillar för övrigt band som för in humor i sin rider (kravlista):

DET HÄR VILL FOO FIGHTERS ÄTA
Foo Fighters är överlag mycket noga vad gäller maten - de har till exempel ett eget recept på is och är måna om att turnésällskapets 20 vegetarianer ska slippa de vanliga bottennappen.

"Kyckling är inte vege­tarisk mat. Inte heller fisk. Om du någonsin tänkt på fisk eller kyckling som vegetarisk mat, var vänlig och ge dig själv sparken" står det att läsa i den digra luntan.

Förutom noggranna instruktioner för turnésällskapets matfilosofi och krav för hur måltiderna ska dukas upp, innehåller ridern också specifika önskemål för varje dag.

Måndagar: Kyckling- och kalkonrätter
Vad gäller kycklingar så föredrar vi dem utan fjädrar och vi vill inte heller ha huvuden eller andra kroppsdelar (skänk dem till er lokala voodoopräst)" skriver bandet.

Tisdagar: Stek- och skaldjursrätter
Var vänlig och motstå er ekonomiska drift att köpa utgånget kött eller konstiga kodelar.

Onsdagar: Grillade biff-, fläsk och fiskrätter
Grillat har varit en av grundstenarna i bandets diet sedan 'This is a call' (Foo Fighters första singel).

Torsdagar: Stek- och bakad potatisrätter
Ser man på mat som på Kama Sutra är potatismos missionärsställningen. Bara en tanke.

Fredagar: Pastarätter/italienskt
Pasta är inte nudlar i diskvatten.

Lördagar: Thailändska och indiska rätter
Här får ni använda kraften. Bra indiskt, thai och så vidare är svårt att åstadkomma - speciellt i ett omklädningsrum på en arena.

Söndagar: Mexikanskt
Bandet bor i södra Kalifornien och ser sig som konnässörer på området så var på tårna.

Källa: Live Nation & Expressen

Sexlingar på tre minuter

... à propos yttepyttiga problem ...

Bergochdalbana

Med huvudet fullt av lika delar kreativa som omöjliga problemlösningar, såväl storslagna projekt som petitessplanering snurrar allt så fort att jag måste hålla i mig för att inte ramla av karusellen. Bokstavligen. Löser det genom att träna, cykla, jogga, yoga ... men inte ens med dagens dubbla pilatespass släpper yrseln. Ligger sömnlös och väger för- mot nackdelar.

Men så mitt i den globala egoboosten av uppmärksamhet kring spelinsamlingen till sjukhusen som driver mig framåt ska sexåringens gips av och jag slungas tillbaka till verkligheten medan vi tillbringar ännu en dag i väntans tider på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och allt blir tydligt.

En krokig, klen arm ser åter solen på årets ljusaste dag. Ett stukat självförtroende av en doktor duktig som förmanar mer än nödvändigt. Och efter många trillande tårar en övervunnen rädsla i kön till en känslokarusell och så äntligen det porlande skrattet som får mig att fullständigt smälta och kasta allt annat över axeln.

Premiärdoppet i Ålands hav hägrar och sällan har det varit lika efterlängtat. I fjol betydde det allt och lite till för att bevisa min tillfrisknad, men i år känns det viktigare än någonsin.

Sisten i är en rutten fisk!

Postroddsdoris och ömsade skinn

Medan barnen såg på Postrodden från hamnen med mormor beundrade vi starten från första parkett på Havsbadens takterass, såg sedan fortsättningen nedsjunkna i bubblet och ytterligare några seglare från solterassen innan vi knådades, skrubbades och oljades in för att möta sommaren utan nyömsat skinn.

Några kloka samtal med våra gästande anglosaxer på skärgårdsbesök, ytterligare råd och dåd under en skön söndag hos bästa vännerna i barndomsstan och det känns fint att vara på väg mot nya mål.

- Men mamma, vi ska inte ha några fler barn, va? För jag uppskattar inte opera. Gaphalsar är dom allihopa, sånggubbarna och dom skrikiga treåringarna., konstaterar den ljudkänslige av sönerna.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Gubbröror och trotsmonster är ett otyg.
Och själv är jag en motvallskärring vid namn Doris.
Häpp!

Denna dagen ett liv

...sa farbror Melker, och jag är beredd at hålla med.

Världens vackraste båtpendling med M/S Emelie

Efter en bisarr dag fylld av märkliga förslag kramas jag stenhårt av den gipsförsedde som ber mig lova att aaaaldrig nånsin mer bli sjuk och påminner om att han skrivit en lapp i kyrkan för vidarebefordran till himlen om det och att det därför borde gå bra nu. Blir lite förvånad över hans tilltro till ett högre väsen, tills han förklarar att det är prima ballerinan där uppe han menar. "Så klart. Vad trodde du?"

Viskningar och glada tjut från två nybadade som borde sova men som delger mig sin briljanta idé om att gömma pappans dator längst ner i semesterpackningen, längst in i bakluckan på nya guldsilverbilen, låsa och slänga bort nyckeln hela sommaren "för han jobbar jäääämt och sen blir han fast i ett sånt där tråkigt sjukhusrum och det vet ju du hur länge man kan bli kvar där och kanske döööö, moahahahaha".

Allvar och gapskratt. Liv och död.

Kontemplerar medelst kvällsyoga i solnedgång, eftersom gårdagens försök i väntan på månförmörkelsen var alltför sövande och bidde liksom ingenting tills aktiviteten återupptogs i den arla morgonstundens soluppgång med större framgång. Detta efter jonglering av spridda idéer på stor balkong i sällskap av bollmottagande bättre hälft. En liten framtidsskål över en stor vision och en väldig massa tacksamhet över det liv vi faktiskt har. Och en något krass insikt om att envar bör bli sin egen lyckas smed. Och att klåfingriga barn må leverera sanningar, men bör hållas borta från såväl bilnycklar som datorer på den stundande ledigheten.

Fridens liljor, vänner.

Kvartalskontroll

Med fjärilar i magen, sonen i baksätet och en gigantisk låda insamlade spel i bagaget styrde jag mot barndomsstaden i den arla morgonstunden. För en lika delar förskräcklig som trivsam biltur mot dômen och domen.

Och även om jag litar på min magkänsla, finns orosmolnet ständigt där. Det tornar upp sig alltmer hotfullt när dagen D närmas eftersom den lömska sjukdomen kan ha dykt upp sedan sist, medan jag intet ont anande har låtit livet gå sin gilla gång.

Det är väl i och för sig det enda jag kan göra. Leva livet. Och lämna dränerande företeelser och dunkla fasor därhän. För är det något som gör en sjuk så är det just sådant strunt.

Men så klart gick kontrollen bra, och besöket och sjukdomserfarenheten kändes än viktigare av ett möte med personalen på barnsjukhuset som tacksamt tar emot alla spel som kommer i deras väg.

Mer om det annorstädes. Efter BB-kompismiddagseftersläckning väntar snarkande trion på sopransnus i dus.

Den blomstertid

Första smmarlovet har börjat för äldstingen, som med hela familjen samlad sjöng i klassrum och Oscarskyrkan, valde Kungliga Motorbåtsklubben som lunchställe och sedan tog en tur på Gröna lund med mig och lillebror. Dock med sorgsen blick ända tills han fick hämta pappan och styra kosan mot skärgårn' i nya vrålåket Silverpilen III. Till bästa landetkompisen, lånehunden och friheten väldigt långt bort från alla dataspel som ska ligga örörda hela sommaren, för det sa ju prästen. (Vi får väl se ...)

Där bjöds vi på havskräftor och smögenräkor av mina gästande extraföräldrar på besök. Och sedan förflöt helgen med glasstest och bryggbendingel, grillpremiär med dussinet gäster på verandan, byaårsstämma på hotellet i dundrande åskoväder, drakflygning och såväl myggsvärmar i dunkla skogsdungar som mysfikor hos vännerna i gassande sol.

Och så blomstrande ängar, glittrande hav och ett och annat skrubbsår. Sommarlov ... en ynnest när man har turen att ha ett "landet" att åka till och det enda jobbiga är att armen fortfarande är fast i ett allt äckligare gips, att man har en kaktus i magen av all oro för allt och ingenting och att det fortfarande är orättvist att ens lillebror lyckas så himla bra med allting.

SM i curling

Dagen efter kvällen före vaknar gårdsfestarstjärnan med igensmetade korpgluggar, dunkande huvud och brännhet panna. Hur grannstudenten mår kan man bara föreställa sig - de flesta spår av kvällens firande är bortstädade av festföremålets förutseende föräldrar. Själv är jag lite lagom mör, anar samma yrsel som under gårdagen som adderats med eventuell matförgiftning efter sommarljummen barnfingrad dagisbuffé som trolig orsak.

Steker halloumi och skär primörer kl 07 till sista skoldagens Skansenutflykt allt medan magen vänder sig. Påminns av sonen om att jag minsann lovat favoriträtten alla kategorier, då pappans pannkakor inte är ett alternativ sedan mikromjukisen redan är på E4n. Vad hände med matiga mackor, frukt och en liten Yoggi i ryggan?

Drar med mig motvallssonen som hellre stannar hemma med liten sjukling, möter föräldrar som ståtar med nystekta plättar, hemsyltade bär och lättvispad grädde i ändamålsenliga lådor och kollar snabbt igenom den klena klasskassan och inser att knätrolleri och insamling inte är mina paradgrenar, men så måste bli.

Skyndar sedan hem igen, skuldtyngd av det dåliga samvetet, till soffliggande skrutt, som lämnats därhän i ett par minuter - ve och fasa - och försöker jobba medan den hese vädjar om uppmärksamhet.

Curling och dåliga samveten vartän man ser. Tänker på förskollärarens historia om femåriga 70-talistbarn som skickades till västerbottenssläkten på sommarlov, helt ensamma på långfärdståg. Är inte riktigt en av dom, men flög själv tidigt till mormorn. Hur hamnade vi här och när stoppar vi dessa märkliga rödmattskantade cirklar?

Studentflak och tågtak

Man testar nåt nytt och cyklar en timslång omväg till jobbet på fastande mage efter att endast ha sovit några ynka timmar. Dålig idé.

Sedan försöker man lura trilskande tekniska verktyg och får ett gurumeddelande rakt i ansiktet. Dålig idé.

Därefter vill man bryggluncha sin medhavda räkmacka med dinglande ben över vattnet och himlens portar öppnas. Så det blir ytterligare en usel idé.

Sedan snurrar allting på skärmen allt fortare medan man stapplar omkring mellan möten på sina trendiga träskor. Vilket otroligt nog får polletten att trilla ner och man tar lyxlirarbåten hela vägen hem till sin stadsdel, på soldäck i sällskap av en len café au lait. God idé.

Att sedan sommarfesta med högljudda, glada småbarn på dagisgården är en smula tröttande men ett smart drag. Speciellt eftersom man sedan kommer hem till studentfestande, brölande men lyckliga storbarn på kvartersgården.

Lillebror i toppform som Saade på tågtak och resultatet av många månaders övande av det framträdandet samt Idas sommarvisa har varit något repetativt, men resultatet var särdeles gott. Intet öga torrt. Medan skrålandet av "Fy fan va vi é braaa", som ännu ekar mellan husen, inte frammanar samma positiva känslostorm. Trots att jag verkligen försöker tänka nostalgiska tankar som hindrar en dålig balkongskrikaridé.

God natt?

Fågel, fisk eller mittimellan

En knapp vecka i skärgårn' och det kallas bara för en långhelg. Det tackar vi Jesus och gammelkungen för. Och just de institutionerna, kyrkan och kungahuset, är värda lite kärlek i dessa tvivlartider.

Med hundlånepromenad till Skatudden och jakt av vilsen kalv medelst lasso av Zeb MacEngfelt med kofösarpojkarna i släptåg. Sedan yoga, jogg, loppispremiär och finaste, äldsta bästisen med familj på tredagarsbesök. Pensionärsfirande med barnbarnens inköpta ungdomspresenter, ångbåtsbryggepremiär gånger två, en ruvande mås i kajens soptunna och massor av god mat, ett och annat glas guldbubbel på solvarma klippor, en kanintaxvalp som fann sitt nya hem, en solstingsbadande barndomsvän som överraskade och vi lärde oss ta till vara skogens guld. Även om kampen mot kirskålen aldrig kommer resultera i en maträtt i min regi, trots finkockarnas trendsetting.

Och över alltihop lyste en strålande sol som gjorde det ack så svårt att vända mot stan. Man kanske skulle bli fiskare ändå? Visst ja, då vore det ju bra att vara morgonpigg. Inte nattuggla runt i det vidunderliga nätet. Just det.

Tuttar som säljer

Spelvärlden är till bredden fylld av cementerade könsroller, främst i speln men även hos utvecklare och distributörer. Och eftersom fenomenet säljer kommer detta aldrig ändras, eller?

Vi är många som hoppas att den gamla trötta synen spolas ut med sköljvattnet när den yngre generationen spelare småningom tvättar byken och får bestämma, ledd av riktigt skickliga kvinnliga idésprutor. Tills dess gäspar man, tänker precis som kreddiga reklamaren "oh, so 1990" men låter stereotyperna styra. Och knyter näven i fickan när så få orkar bry sig.

Men så läser jag, och flera med mig, en artikel i Aftonbladet Spela och hoppas på en förändring. Gör det du med!

Stockholms stolthet ...

...Djurgården!

Foto lånat från www.dif-hockey.se

Laget har just nu vår armbrytare på två av sina webbplatser. En klen tröst för ledsen lillkille att få stå bredvid stora hockeystjärnor på sjukhusbesök. Och att sedan förra året visas upp som randhandad knattekickare på fotbollssidan medan han inte kan delta när pappan tränar kompisarna är just nu lite väl grymt för att glädjas åt.

Foto lånat från www.difungdom.se

Han trillar givetvis på onda armen varje dag, trots halvtid i skolan. Vi pusslar, passar upp och pilar mellan jobb, hem och skola, uppsöker läkare, och han kastas tillbaka till en jobbig tid, när sjukhus var min och delvis hans påtvingade vardag. Imorgon ny röntgen och beslut om operation eller gips i bara fem veckor till.

Vi längtar alla tills detta är över.
Och blir mästare på lojal vänsterhandsskrivning under tiden.
En för alla, alla för en!, är sanning i musketörsskaran.

Rocklördag

Vi rockar loss i nitar, jeanstyg och läderkläder NÄSTA lördag. Inte imorgon.

Vilket är tur, eftersom mitt rockerssmyckeskrin gapar tom och stadens butiker endast har pråligt blingbling som doftar den läckra biten av 80-talet. Armbrytarsonen kommer med de mest fantastiska förslag på snäckor och glitter i underbar new age harmoni, men det känns mer Abbapop goes panflöjt än rak rock n' roll. Nåväl, en vecka kvar att tuffa till sig.

Varmt välkomna till Östermalmsgatan 69, lördag 28/5 kl 17.

Rock n' roll

Välkomna att fira varmare dagar med oss! Släpp krattan och bege dig till Östermalmsgatan denna förhoppningsvis soliga majdag. Funkar också fint som stretch efter genomförd Stockholmsmara. Det bästa av Queen, Beach Boys, The Monkeys, Lesley Gore och Michael Jackson är bara några av de låtar vi bjuder dig på. Hoppas att vi ses/ Hälsningar Kören Da Capo.

... och efteråt blir det efterfest å Gärdet för alla vänner. Blir inte mer rock n' roll än så.

Välkomna!

Stanna karusellen, jag vill av!

... ropade livrädde äldstingen när ortopeden reponerade hans brutna benpipor idag. Och då denna vädjan inte hjälpte försökte han slita bort lustgasmasken och sparka sig loss.

- Aaaaaaj, sluuuta, jag är klar och vill åka hem nu!, skrek han.
- Jag vet att det gör ont, och jag vet precis hur det känns, men det är snart över., lovade jag mellan tårarna och mindes förlossningen då dennne den snart förstefödde skulle ta sig ut och jag i lustgasruset ville ta fönstervägen hem. Från BB Sthlm på nionde våningen. Och den blivande fadern försiktigt kollade låsen en extra gång.

Men idag, medan både sonen och vi grät tvingades totalt fem vuxna hålla honom stilla, samtidigt som vi förgäves försökte lugna, pussa, klappa den vettskrämde kämpen.

Efteråt kom otröstlig liten tussilagopojkes yrsliga förebråenden:

- Du hade fel, doktorn, det gjorde visst ont. Jätte-ont. Och jag vill aldrig mer bli en fullgubbe.

Nu har han trängt ut mig ur sängen medelst effektiv KO av den späda men förvånansvärt tunga gipsarmen och jag sover räv i en närbelägen soffa. Lejoninnan i mig vakar om natten.

Skitblogg

Moget skrivet.
Men varför i h-e funkar inte eländet när dess ägare behöver avreagera sig?

Som om inte hjärtrusande äldsting, nu med dubbla frakturer och ännu en nära-döden-upplevelse på sjukhus vore nog? Och så lille prins sol i Grekland som simmar lugnt, men saknas oss infernalt.

Tur att jag utrotat skärgårns kirschkål i ren frustration.
Verkligen.

Detta skrevs alltså, i desperation, för ett par dagar sedan.