Kul jul och vit, väl?

Förväntansfulla, ögontindrande söner flyttas milt åt sidan och lämnas åt sitt snöskyfflingsöde så att ivriga föräldrar kan bygga ihop de gigantiska minilegomodeller som tomten lämnat vid kaminen under natten.

Barnen? Jo, de tvingas ut i katastofväderlägets vintervackra Falsterbo, där de ensamma håller hov eftersom klass 2-varningen gör att ingen skåning törs gå ut. Sol, vindstilla och en väldig massa snö.

Kul jul.

Men låt den gärna fortsätta vitt. Allvarligt talat. Efter att för ett par veckor sedan ha varit på bio tillsammans för första gången sedan veckan innan storebroren föddes är jag fortfarande skakad. Då, i auguti 2004, såg vi en vemodig svensk film på Saga. Nu var vi på samma biograf och såg den fruktansvärda Svinalängorna. Förfärligt bra. Och aktuell. I jultid. Missa inte!

- Efter den här gråtattacken lär det dröja minst sex år till innan vi går på bio igen. Eller så ser vi något mindre upprörande., påpekade mannen när vi skyndade hemåt i kylan. Själv gick jag dubbelvikt av magontet filmen orsakat, med fastfrusna tårar på kinderna. Och fick en flash back från 2004. Magont (visserligen orsakade av förvärkar) och vemod är minsta gemensamma nämnare för makarna E's sällsynta biobesök. Samt Ejes geléhallon. Nu som då.

Årets julklapp 2010

Fådd: Blodpåse, vätska, mat, sömn, omvårdnad - jag är evigt tacksam.
Gedd: Spel till barnsjukhusen, pengar till Hematologen - hjälp som gör nytta.

Så ge blod!, den som kan.
Vi andra kan avvara en slant som verkligen kommer fram. Inga mellanhänder, inga giriga styrelsetoppar som skor sig på andras välvilja. Spelen och slantarna går direkt till patienter, personal och forskning. Det har ni mitt ord på. Och jag har ju nyligen kontrollerat saken. Moahaha.

Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8
(Meddela mig gärna genom en kommentar här, så ser jag till att tackkortet skickas rätt.)

Tvärstopp

Ursäkta frånvaron, men jag har liksom varit lite borta ... om än mest hemma.

Anemisk som få har jag jobbat ändå.
Filmats, cancertextgranskat, sjungit, socialiserat, sett sockersöta sönernas luciatåg, suttit i långbänkar, kalasat, tränat, glöggat, samlat in pengar och spel till sjukhusen, hostat, snurvlat och yrslat omkring, samt skramlat till pedagogpresenter. Har man inte roligt så gör man sig. Så att säga.

Sedan tog det stopp. Just där. På ett ypperligt lunchmöte såg jag dubbelt och fick åka raka vägen till Hematologen. Efter supersnabb hämtning av två, skjutsade mumriken oss alla till barndomsstaden, lärosätet och årets flash back gjorde mig än mer svimfärdig.

Och se, där blev jag kvar ett tag.
Efter otaliga undersökningar från topp till tå, på olika avdelningar under ett dygn, fick jag påfyllning av såväl blod, vätska som ostörd sömn. Och den allra bästa omvårdnad en patient kan få.

Så lilla julafton kunde till slut firas i skärgårn'. Vi kom direkt till dukat julbord. Sällan har en familjemiddag med mina fina föräldrar med makar varit mer välkommen.

Rädslan gnager en smula, men jag kastar den milt över axeln och går på jullov efter ett omvälvande men fint år. Jag lever och tänker fortsätta med det.

Ta hand om varann.
En klyscha?
Förvisso, men sann.

Nobelt

Ser Nobelfesten med ivriga kommentatorer, nybadade efter osannolik pulkainvigning efter att dubbelturbon gett upp:

- Jag ser honom, mamma, Prins Daniel får vara med! Men var är Victoria? Är hon ute och shoppar? Och nu kommer kungen med en snygg tjej, och oj titta nu kom drottningen på andra sidan. Hon måste hålla koll på honom. Jag tror han gillar det, att ha två klänningar bredvid sig.

Rymdgurkor och svimningar

Yrslig svimmar jag rakt ner i köksgolvet när jag värmer chokladen till yngstingens Mulleavslutning. Sätter mig ner, med huvudet mellan benen. Får en smörgås av lillebroren, ett glas juice av mannen och gör ett nytt försök. Men är tillfälligt döv, och det svartnar för ögonen på väg mot soffan där jag faller mjukt. Man har väl varit med förr. Moahaha.

Återuppväcks av min pussande rymdgurka och förklarar att jag bara är lite förkyld, inte sjuk på riktigt.

- Kan man dö av förkylningar?, frågar storebroren då.

Han är luttrad, min känslige igelkott.
Tyvärr.

De går till jobb, skola och dagis, mina tre musketörer, men påminner mig om att de finns nära. Om jag behöver dem.

Och en liten stund senare ringer en förälder och berättar att lillebrors bästissystrar har vattkoppor. Som jag inte får få. Jippie.

Så jag ligger lågt.
Blodtryckslågt.
Huvudet ner, fötterna upp.
Man har inte skojigare än man gör sig.

(Även om det hela hade blivit ännu lite roligare med den bästa hostmedicinen. Knark på flaska. Men då blir jag garanterat liggande. Svårt att hämta rymdgurkor då.)

Cellgifter och förtrolighet

Har en risig dag.
Kan endast äta ris.
Moahahaha.

Ser en fantastisk polsk dokumentär.
Cellgifter och förtrolighet.
Känner igen mig.

I hopp och förtvivlan men framför allt i galghumorn.
"Man får snyggare bröst än innan när dom rekonstrueras. Det gillar du väl? Ja, så det måste jag stanna kvar och vänta på.", säger en höggravid kvinna till sin man medan cellgifterna pumpas in.

"Man kan inte förvänta sig att någon återupplivar en om man ger upp. Så det är lika bra att fortsätta leva. Man måste ju ha hälsan för att bli frisk.", skrockar en åldersstigen, dödsdömd man.

Moahahaha.

Om en vecka ska en medsyster och jag vara med i en liknande film.
Med cancern i backspegeln.
Men med knäppa hattar på.
Moahahaha.

Peruken jag aldrig använde ger världens bästa skratterapi.
Spegelbilden av en långhårig blondin är bisarr.
Glädjen över hon, den sjuka, inte längre är jag är magisk.
Moahahaha.

Arga, vita män

Hostar, snörvlar, hastar, snubblar.
Skyndar nerför trappan till tvärbanan, hackihäl på en försenad gymnasieelev.

Hejdas av en äldre man som måttar ett snärtande slag med sin hopprullade tidning mot tjejen framför mig:

- Se dig för, svartskalle!, skriker han.

Hon rusar oberört vidare trots att hon precis fått en rejäl hurring i nacken. Jag tvärnitar, och får rekylen rakt i ansiktet.

- Vad sysslar du med? Är du inte riktigt klok?, frågar jag.

Och får ett hånflin till svar.

Detta hände förra tisdagen. Den 30 november.
Visserligen en vecka sedan, men ständigt aktuellt.
Tyvärr.
Läs!

Inget särskilt

Tolkar allas er tystnad som att jag slog huvudet på spiken, spiken i kistan. Så jag stängde butiken en stund. Till förmån för sömn om kvällarna. samt tillverkande av 24 små paket till julkalendern. Samt mycket måttligt pyntande, en smula pepparkaksbak och en större degklump i magen. Några middagar, sång och träning. En stor skopa jobb. För att komma ikapp. Ta igen den förlorade dagen. Men det är omöjligt.

För livet rullar på, snabbt, och döden hälsar ideligen på. I form av dystra besked från vänner om släkt och bekantingar, grannar och nästkusiner. Alla med den gemensamma kräftlika nämnaren som väl tar kål på oss alla slutligen. Och jag är mitt i bedrövelsen sällsamt lugn. Utanpå. Men har svårt att acceptera. Inuti.

Så jag flyr för en stund, läser Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, nersjunken i knarrande skinnsoffan. Med barnen runtomkring, tätt intill. Framför brasan på landet medan snön yr runt husknuten och det ännu öppna havet ryter. Och jag skrattar så jag gråter. Äntligen.