1-årskontrollen

... är avklarad.

En milstolpe som var hyfsat ansträngande, speciellt eftersom jag var helt sänkt av illamående och tillbringade lejonparten av gårdagen i badrummet. Möjligen psykosomatisk reaktion på det nya Sverige som röstades fram dagen innan.

Har sedan tidig morgon röntgats flera gånger, utfört mer och mindre behagliga hjärt- och lungfunktionsundersökningar, lämnat 12 rör blodprover, stuckits i arm, på hand och handled sju gånger innan nålen där den nukleära medicinen som skulle hitta sin väg till hjärtat satt på plats. Liknar därför en sprutnarkoman. Och lovar mig själv att säga ifrån nästa gång en svettig kandidat vill använda mig som nåldyna. Tänker varje gång att de ju måste få lära sig, de små liven ... men efter några smärre katastrofer under cellgiftsbehandlingarna kanske det är dags att de lär sig på någon annan. Eventuellt.

Men jag har också träffat de finaste vänner, läkare och sköterskor och återigen påmints om vilken tur jag har som finns kvar. Vilket var allt annat än självklart för exakt ett år sedan.

Så regnet som föll och tågen som ställdes in gjorde mig ingenting. Jag behövde samla mig och promenerade till slut hem genom ett höstmurrigt Stockholm efter en heldag i min barndomsstad. Med en klump i halsen och ett hårt bultande hjärta. Plus tre styrkehjärtan i guld runt halsen.

- Låna våra, för säkerhets skull., sa prinsarna imorse innan jag for.

Och även om jag vet att jag är frisk, jag bara måste vara det så bra som jag oftast mår, så är det med viss bävan jag emotser två veckor utan svar. En tid då nerverna tenderar att ligga utanpå skinnet och då tankarna ibland behöver hjälp att skingras.

- Du strålar!
sa en bekant jag mötte i foajén.

Inte konstigt alls, tänkte jag. Med ett radioaktivt inre vore väl något annat fullständigt otänkbart?

Moahahaha.