... men kanske inte riktigt. Om jag ska vara ärlig. Och ärlighet vara som bekant längst.
Egentligen är den rätt anmärkningsvärt dålig. Magstatusen. Men det struntar jag i. Eller försöker. Samtidigt som jag försöker lära mig leva med den kroniska följdsjukan. Varför lägga energi på att oro? Jag menar, jag lever ju!
Så solen skiner, jag är solo med finaste prins sol och jag tränar bort allt vad oro heter. Och äter med stora och små vänner i parken. Morgon, middag, kväll. Eftersom ingen vill gå in. Men mest italiensk glass i stora lass. (Samt mår illa. Men det behåller vi inom parentes.) Livet är fint.
- För så är det bara.
Säger lillebror i sommarpyjamas på balkongen i kvällssol och slår ut med händerna.
Status utan anmärkning, med andra ord.
(Inte mycket att dryfta om bloggledes således.)
4 kommentarer:
Låter som ni har det gött, du och lillmusketören, lövely! Synd bara att du ska behöva dras med magtrassel. Skit!
Ses snart, taggade, på lördag :)
Bis bis Eve
Kronisk magtrassel låter inte kul. Men jag kan förstå att det går att leva med, oftast, och du gör ju det; lever alltså!
Jorå, den statusen är fin att dryfta!
Det måste verkligen vara så jobbigt att må illa med mera om vartannat. Men jag förstår ju att du, som varit med om allt det andra, oftast kan ta det med hyfsad ro, trots allt. Och visst är livet fint, för det allra mesta.
Kramar! C
Skicka en kommentar