Fårskalle.
Hämtar alltså sovande storebror på dagis. Bäddar ner honom i vagnen och hinner exakt tvåochenhalvmeter innan föreståndaren (F nedan) sticker ut huvudet och meddelar:
F:- Lillebror är också dålig. Gå hem med storebror och kom tillbaka och hämta lilleman sen'!
J:- Hurdå? Ska jag lämna storebror ensam hemma då eller?
F:- Nej, det är klart ...
J:- Om han redan sover inne på lilla vilan kanske han kan få fortsätta med det tills pappan hunnit tillbaka från jobbet?
F: - Vaddå? Ikväll alltså?
J: - Eeh, nä, utan nu genast givetvis.
F: - Jobbar han halv dag?
J: - Nä, men ja, nu blir det iofs så. (Mkt förbryllad, vad är grejen?)
F: - Vad härligt med halvlediga mysfredagar!
J: - Jätte-härligt med mysvabb, eller vaddå? ... Men är det okej?
F: - Du måste hämta lillebror direkt när du lämnat storebror hemma!
J: - Men hur? Jag lämnar honom inte ensam. Ska jag lägga dem ovanpå varandra i vagnen, eller? (Gråtfärdig)
F: - Nejmenherregud, det går inte. De sover ju ser du väl!
J: - Exakt! Får pappan hämta om en stund?
F: - Så han slutar tidigt idag?
J: - Suck ... tillbaka på ruta ett.
F: - Vaddåförnågot?
J: - Glöm det. Trevlig helg!
VARFÖR är det självklart att mammor ska fixa allt när det handlar om de gemensamma barnen? Vi vabbar hälften var. Gör lika mycket hemma. Olika saker, jämnt fördelat. Men enligt den lite äldre generationen är det mer naturligt att mamman anstränger sig lite mer. Tar det huvudsakliga ansvaret.
Min ömma moder är inget undantag. Konstigt nog. Feminist, som alla andra i hela världen, och egen företagare.
M: - Så maken vabbar? Går det?
J: -Eh, ja. Varför inte?
M: - Men jobbet då?
Rosenrasande dotter regrederar till tonårsstadiet och avslutar samtalet abrupt. Vi måste väl sköta våra jobb båda två? Utan fast anställning är jag dessutom mer sårbar (egen låda). Ingen annan gör jobbet. Har jag tagit på mig ett uppdrag måste det ju utföras. Men visst är det lyxigt att kunna välja sina jobb och ha fri tid. Men inte så mycket fritid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar