Slutet på sjukdomshistorien?

För den intresserade - upplösningen på host, hostföljetången:

Maken ringer dagis för att meddela att han är på väg för att hämta lillebror, som ju var dålig enligt uppgift.

- Men han är frisk! Sover middag nu, men har ätit, lekt och varit lika glad som alltid. Varför måste du skynda dig att hämta honom?, säger våra guldklimpars favoritfröken som alltid har stenkoll på just dem.

Förbryllande! Men glad nyhet. Olika besked beroende på vilken förälder som kontaktas eller vem i personalstyrkan som informerar?

Så maken jobbar vidare, strebror vilar sig pigg hemma medan jag jobbar för högtryck. Lyckas t o m telefonintervjua en universitetsrektor, en departementschef och en minister medan storebror lugnt leker med tågrälsen.

Vi hämtar lillebror, leker lite på vår gård med dagiskompisar och går sedan hem. Då utbryter ett litet helsicke. Båda barnen behöver mer kärlek, närhet och uppmärksamhet än vad stressad mor för tillfället kan uppbringa. Försöker nämligen styra upp den stundande släkthelgen samtidigt som sönerna har vattenlek i badrummet. Lillebror halkar och behöver tröst, varpå storebror blir svartsjuk och tar sig uppmärksamhet genom att bli lidande, kvidande bebis.

Då kommer min riddare galopperande hem på sin vita springare. Utan att blinka byter han finmiddagen med ex-caparna på trevlig lokal mot pannkakskaoset med galna familjen på hemmaplan. (Måste erkänna att jag själv hade suckat ljudligt i samma situation, tyvärr.) Hjältemodigt räddar han kvinnan på gränsen till nervsammanbrott. Som i ett trollslag är allt förändrat. Stormen bedarrar, lugnet hägrar och fredagsmyset kan infinna sig.

Det är kärlek!