Resfeberfrossan i familjen har lagt sig en smula, efter att ha eskalerat till farliga höjder strax innan storebrors länge emotsedda avfärd. Men efter en fullständigt odramatisk tack-och-hejdå-föreställning var det tyst och tomt ett ögonblick innan fadern, modern och lillebrodern tittade på varann, familjekramades och konstaterade att nu är det bara vi kvar.
- Jag kommer sakna min storebror jättemycket, men nästa gång är det min tur att åka, innan jag börjar skolan. Nu leker vi tåg, jag är lokförare!, hojtar lillebror.
Första resan utan föräldrar. En hel vecka i Grekland med mormor och G. Vilken lyckost han är. Tänker jag medan jag sväljer en liten klump i halsen. Och fryser i dimman som väller in från Ålands hav.
Eller är det månne ett askmoln? Måtte det inte hindra utresan, men ännu viktigare i min egocentrerade värld är att det inte försenar hemresan. Jag har tvingats vara ifrån mina prinsar veckovis förut, i total isolering, men då fanns liksom inget alternativ. Kommer inte tussilagopojken tillbaka efter sju dagar bygger jag om Silverpilen till amfibiebil och hämtar hem honom för egen maskin. En lätt match i sammanhanget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja lyckliga lilla grabb! Och lyckliga lillebror som får ha er för sig själv en stund. Jag har rest ensam med mina tonåringar, en i taget alltså :-) och det är verkligen härligt att få umgås med bara en i taget.
jo, det är fint att få rå om dem en i taget. de behöver det så väl, efter ett tufft år.
Skicka en kommentar