Nödvändig urladdning

Blixtar, dunder och tunga regndroppar dränker Djurgårdsklacken på Stadion. Undrar om de uppskattar den vackra himlen ovanför?

Ser favoritprogrammet Mitt i naturen med lillebror, sedan storebror somnat mitt i middagen, klockan sex. Men vem skulle inte göra det efter balkongdrinkar följda av poolparty med grannflickan?

Inte lillebror uppenbarligen. Och själv är jag gräsänka, trots att kärleken och jag firar tretton år tillsammans idag, och alltför trött och mentalt medtagen efter en mycket märklig dag för att välja en sovstrid när vi ändå ska vara lediga för en förmiddag med hitresta morfar;

- För i Kalles klätterträd går han med morfar på kondis, så det vill jag också göra, men vad gör man på ett kondis?, undrar lillebror.

Tillbringade dagen på sjukhuset i Uppsala. Hela dagen. Vilket inte var planerat. Och tyvärr orsakade mina nära onödig oro. Men jag hade en oroväckande känsla av att allt inte var som det skulle ju närmre jag kom Akademiska i morse. Inte för egen del egentligen, men något kändes väldigt fel. Och som allt utvecklade sig var jag tacksam att storebror som sista detalj i morse tog på mig det armband han gjorde inför transplantationen.

- Du behöver den styrkan idag. Jag bara vet det., hävdade han tvärsäkert.

Onödigt långt och dramatiskt intro, sorry. Så här är det:
Kontrollerna, läkarbesöket och ett andra möte med dietisten bekräftade att jag mår bra och till och med har gått upp ett och ett halvt kilo. Strategin att styrekträna, öka matlusten och aptiten leder till en god näringsspiral med växande muskler som resultat.

Nedstämdheten, ilskan och lusten att skrika helvetesjävlaskitsjukdom rakt ut beror på ett oväntat möte på avdelningen med min vän och före detta rumskompis balettdansösen. Hon är enastående stark där hon ligger och tampas med några kvarvarande elakingar i den gamla märgen. Och hon kommer fixa det här debaclet också. Så klart. Det finns inget alternativ. Men det är fasen inte rättvist.

Cancerjävel. Gå och dö. Så vi kan ha våra livsfester i fred i sommar. För även om hennes nuvarande situation gör mig ledsen så segrar glädjen när jag känner hennes hopp och tar del av denna 22-årings imponerande livsvisdom.

Det som gör mig rosenrasande är att Försäkringskassan vägrar hjälpa henne. Hon har inte fått en krona sedan hon insjuknade för över ett år sedan. Eftersom hennes balettskola inte är studiemedelsberättigad har hon levt på sprade pengar oc alltså inte uppburit inkomst. Socialkontoret anser att hennes lågavlönade sambo ska försörja henne. Ingen tar ansvar och hon är ute i kylan. Och tvingas därför fightas för sitt liv OCH mot det icke-fungerande välfärdssystemet. Inte konstigt att då drabbas av bakslag. Och det, mina väner, det accepteras icke. Sista ordet är långtifrån sagt. Här ska slåss. Upp till kamp!