Livet är väl en tävling?

Blodomloppet, Djurgården 9 juni, någon?

Efter en både bra och dålig dag på sjukhuset, en lugn men sorgsen lunch med bästa barndomsvännen som det smärtar mig att jag inte har förmågan att trösta just nu så slår det mig att det är dags. Det är nu det måste ske.

Så med andan i halsen sladdar jag in på däckfirmans uppfart, kör fräckt om en såspelle med beslutsångest och får således en bra plats i drop in-kön. Fem i tre. Den 15 april. Sista dagen dubbdäck är tillåtna (i Stockholm).

Och jag hinner hämta mannen på vägen hem. Och tillsammans springer vi in på dagisgården prick på hämtningstid. Något stressrosiga, förvisso, men vi är där.

Vi är tidsoptimister, men har bättrat oss. Utom just den här dagen. Och vad vore livet utan den där kittlande tävlingsnerven? Det högst personliga loppet mot klockan. Lugnt och fridfullt?, kanske. Trist och händelselöst, är jag rädd.

Och efter nästan ett års mentalt kaos men kroppsligt lugn, eller nja, tillåt mig småle - min kropp har ju gått igenom det mesta just detta år. Det jag menar är att jag tvingats ta det lugnt för att bota, helas, läka samtidigt som jag kämpat (kämpar) för mitt liv. Men i takt med att jag mår bättre och kroppen på något sätt vant sig vid den här flugvikten, så har jag ett enormt behov av utmaning. Vill massor och stoppas av nära, kära och kloka läkare. Som minns. Hur det var då. För tolv år sedan.

När kroppen är helad, kommer man så småningom ikapp mentalt. Det gör ont. Och mitt sätt att fly från insikter är att sysselsätta mig, tävla och visa världen att jag minsann klarar allt. Vilket är absurt. Jag har ju redan bevisat att jag är en she-woman. Kan man tycka.

Ränderna går aldrig ur.
Nån' som vill springa Stockholm marathon?
Eller Blodomloppet på Djurgården åtminstone?
Symboliskt och trevligt. Med pick nick efteråt!
Lagom. Burr och tvi. Men försöker lära mig att gilla ordet.