White Christmas

Mossan växer på mig, men ingen har sagt nåt. Eller så har jag inte lyssnat. Skrik mig i örat framöver, snälla!

För det är ju mossigt och rätt förfärligt att det kändes ovant att gå på lyxigt julpartaj med mikromjukisen. Ganska trötta, men förväntansfulla, uppklädda och tillsammans, för första gången på evigheter, lämnade vi ett litet kaos bakom oss, trygga i att M&G "äntligen blivit tillfrågade" om att ha mysfredag med prinsarna.

Och "oh, vilket party!". Det multinationella bolaget hade hyrt Nordiska muséet, och bjöd på champagne, kultur, artister, god mat & fina viner men famför allt ett dansgolv med en DJ som måste ha exakt samma skivsamling som jag. Tidig nittiotalstechno avlöstets helt naturligt (ja faktiskt) av soulklassiker, RnB, sjuttiotalsdisco och blipp blopp. Inte en enda skitschlager så långt öronen hörde. Ej heller slaktande eurodiscoversioner av GOD musik.

Så vi använde bara varsin drinkbiljett.
-Romåcola, vodka russian eller GT?, sa trött bartender.
-Ojdå., sa jag, som inte smuttat på en drink på flera år. Och det var tydligen jätte-kul ...

Men ett glas vin, försök till dataprat i kvadrat och ett nödlögnsbesök på the ladies senare kändes dansgolvet som den här festens centrum. Men hur är det nu? Den dagen man blir förälder mister man sin moderna dansförmåga, eller? No idea, men vi hade iaf kul. Och bjöd på ancient moves. Eventuellt. Tills vi vandrade hemåt. Samtidigt som vi fick skandalrapport från annan julfest, hu & hi. Och femton minuter senare sov sååå gott.

Dagens självklarheter:
Barnvakter är till för att anlitas. Och nedre Gärdet är Stockholms närmaste förort. Så klart. \0/ (= Händerna i taket, för den oinvigde.)