Tänk att motionera med stavgång och äta lunch med kompisarna en dagen, för att nästa dag hamna i respirator. Tänk sedan att världens klokaste, envisaste och finaste lilla farfar kämpade en vecka innan hans hjärta, som hyste så mycket kärlek, slutade att slå. Tänk också att jag fick vara där hos honom, hålla handen, klappa kinden och pussa pannnan. Sjunga, skratta, gråta och berätta om de käraste barnbarnsbarnen som var hans stolthet.
Men min farfar fattas mig. Jag har svårt att föreställa mig livet utan våra pratstunder, promenader och planer för framtiden. De kloka orden, berättelsen om hans fascinerande liv och diskussionerna om dagsaktuella världshändelser och deras efterföljd har jag som enda barnbarn fått fri tillgång till.
Livet går vidare, självklart, men det blir betydligt fattigare nu när han är borta. Storebror förstår inte, men tröstade mig när vi gick vid det upprörda havet på landet nu i helgen. Han formade händerna som kikare och spanade uppåt. "Gammelfarfar är uppe i himlen nu. Han ser solen, men jag ser inte honom. Var är han? Jag tror han sitter ju där bakom molnen och har det bra."
Det tror jag med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar