Lejoninna arg som en geting

Man bör inte skriva när man är i affekt. Men jag har lugnat ner mig en smula efter några timmar och en kopp te.

Nåväl,
födelsedagsveckan då 3/4 av familjen E fyllde år var bra. Rekord har slagits i antal bakade kladdkakor och hjärt- och stjärnformadebärmuffins. Solen har skinit, kalasen har avlöst varandra i skärgårn' - på ångfartyget M/S Blidösunds sista Saltkråkantur, i stan' med släkt, vänner, klasskompisar och småsyskon och så tillbaka i skärgårn' med kompisarna igen. Det mesta har varit finfint, trots en märklig febersjuka som maken ådragit sig, en inre oro hos storebroren och en oftast glad men märkbart dagistrött lillebror. Och så jag då, med mina måsten och årslånga tillbakablickar, men med stark förvissan om att nu går jag vidare. Vilket betyder tillbaka till jobbet igen. Om än i försiktig skala.

Så idag.
Åter i verkligheten efter solig skärgårdshelg med spännande skattletarkalas för bybästisarna som delar födelsedag. Och mysig middag med vänner på besök. Vänner som vi matchat ihop och njuter av att se tillsammans. Koppleri är en bisyssla vi ägnar oss åt. Slut på parentes.

Men tillbaka till dagen idag, som var så kall att jag stängde in benen i stuprörsjeans för första gången på tre månader. Efter en varm, skön, lång sommar började det givetvis klia infernaliskt omedelbart, men kylan vann kampen. Tyvärr.

En massa fix och trix, så snabblunch på solig balkong, ja faktiskt trots regn och kyla tidigare. Tidig hämtning av storebroren på lillskolan som ligger på vår gård. Alltid med en fjäril eller två i magtrakten. Eftersom lejoninnan i mig alltid vakar, beredd att rycka ut till försvar mot ondskan i världen såsom en förflugen skolgårdskommentar som gör stukad pojke än mer inåtvänd och svår att nå. Förstår så väl att jag inte kan skydda honom eller lillebroren, att de måste klara sig själva, men det är svårt att se på och inget göra. Så jag tjuvkikar, vakar i det tysta, förhör mig med lyhörda pedagoger om sinnenas tillstånd. Och hittills tycks det hela fungera.

Ridlektion med medföljande morföräldrarna var spännande, men inte ultimat en måndagseftermiddag. Men säg vad är det veckans första dag? Mitt i lektionen ringer dagis och berättar om hysteriskt skrikande lillebror som, tillsammans med kompisarna, blivit multipelt getingstungen. Så rejsermormor kör oss med plattan i mattan dit och vi hämtar det lilla, nakna livet. Som har fått 25 stick, varav de flesta i ansiktet som svullnar upp med farlig fart. På med kläder igen och trots idoga skakningar finns där en ful usling kvar som sticker i ljumsken. Mer skrik, gråt och hysteri. Lillebroren vägrar bäras ut, han som älskar gården, naturen, skogen "vill aldrig mer gå ut för där finns dom".

Väl i bilen kommer nästa anfall. Han vill inte till sjukhuset, och snurvlar, hulkar och får fram "för där var du dödssjuk". Han vill bara hem och sova och han vill ha sin pappa hos sig. Vi hämtar upp förvirrad, nyriden storebror (med trygge styvmorfar) vid stallet, som småningom förstår allvaret och på väg till barnakuten lägger ännu mer skuld på sina späda axlar än förut. Han vill veta allt om hur det gick till och konstarerar senare att han "vill aldrig mer gå på ridlektion, för hade jag inte gjort det utan hämtat lillebror tidigt på dagis hade det här aldrig hänt."

På Danderyds barnakut väntar redan älskade pappan och ett team av lugna, helt underbara sköterskor och läkare som snabbt råder bot på de galopperande svullnaderna och den värsta smärtan. Lillebroren slukar alla munsprutor med mediciner som kommer i hans väg, trots att det svider i munnen efter ett getingstick som gett läppen abnorma proportioner. Alla tröstar, berömmer, lyssnar och lugnar. Och efter en stunds observation får vi åka hem, med mediciner i väskan och uppmaningen att vila någon dag. Lillebroren vinkar lamt och ler så gott han kan med fläskläpp och igenmurat öga åt alla snällisar som bekräftar med orden: "Du är bäst, det vet du!"

Dagis ringer. Omtänksamt oroliga. Och berättar att chefen nu ska prioritera skadedjursbekämpning. Jag morrar tillbaka att det borde ha gjorts när boet upptäcktes. För en knapp vecka sedan. Att man bör beakta att 36 småbarn, varav 3/4 är under tre år, inte förstår att lyda uppmaningen att inte leka nära getingboet. Och att sonen inte kommer tillbaka förrän gaddjuren garanterat är borta.

För nu återstår det stora arbetet. Att få honom att våga gå ut igen. Att känna tillit. Precis som storebroren. Som med lite hjälp på traven kommit en bit på väg.

Det arbetet lär fortgå för evigt.
Eller i alla fall så länge jag lever.
Vilket jag tänker göra länge.
Jag måste.
För deras skull.

Närmre 40 än 30, tjolahopp!

- Är det inte helt fantastiskt?! Jag överlevde ett år till.
... hade jag lust att säga till dig som i morse påminde mig om att jag inte har långt till fyrtioårskrisen. Perspektiv förhöjer och förnöjer.


06:00
Storebror: - Ja må hon leva!
Pappan: - Tyst, inte än!
Jag: - Oj, fint, tack, nu sover vi väl lite till?

07:00
Lillebror: - Jag älskar dig. Hurra! (plus spontandans)
Storebror: - Nu då? Ja må du leva! (och så vidare för full hals)

Därefter har dagen avlöpt finfint på alla sätt. Och med en sådan start kunde det inte gärna gå snett. Gratulationerna har duggat lika tätt som regnet på vårt fönsterbleck.

Eller vad sägs om spontanlunch på lyxiga Lux? Efter ivriga städpatrullens utsjasning med hjälp av golvmopp hemmavid.

Därefter shoe shopping på förrförra adressen med kalven som växer så det värker i fötterna om nätterna. Tre par kvalitetspjuck för en spottstyver var dagens fynd.

Så hämtning av prinsessriddaren, lite mormorsmys och tidig middag hos kvartersgreken med tillströmmande släkt och vänner. Celebrity spotting åt både höger och vänster innan kaffekask och kladdkaka hos oss. Glömde (ja, faktiskt!) att knäcka magnumflaskan champagne, men fler högtidsdagar väntar runt knuten så tillfällen lär ges.

Sedan ännu mer kärlek i form av omtänksamma presenter, tankar, samtal, brev och meddelanden medelst olika kommunikationsvägar.

Mår som en prinsessa, men minns förra födelsedagen då tillvaron var ytterst skör och är evigt tacksam för livet och alla mina fina. Ja, alla ni som genom omtanke, råd och stordåd än en gång gjort min dag. Puss på er! Om tio dagar fyller jag ett. Magiskt. Det ska vi fira på annat sätt.

God natt, sötnosar.
Tack för att ni finns.

Avspark avklarad

Skolstart inklusive extra allt av förväntansfulla barn, förvirrade fröknar och föräldrar fölorade bakom kameraobejktiv. Check!

Lunch med klasskompisarna och rekordätning av vårrullar hos skånske kinesen på hörnet. Check!

Lekterapi hos pratdoktorn för att bli av med magontet orsakat av mammas sjukdom. Check!

Hämtning av saknad, överlycklig "stor" lillebror på älskade dagiset. Check!

Nystart i DIFs knattelag efter sommaruppehållet, nu med större intresse för bollen än flygfäna. Check!

Förstfödingens godnattkommentar:
- Så var den här dagen äntligen klar. Kan allt och alla bara bli lite normala nu? Please!

Måhända har den omedelbara omgivningens nervspinn gått överstyr den senaste tiden. Kanske eventuellt. Men inte visste jag att en osäker snart sexåring kunde omvandlas till blasé tonåring så kvickt. Nu vet jag bättre. Check!

Från och med du

Sommarslutsångest i duggregnets skärgård.
Övernattande bästisen och mina fina smått nervösa pojkar spelar, sjunger, planerar kalas och frågar. Om och om igen. "Hur många timmar är det kvar tills skol-/sexårs-/dagisstart?"

Åker till slut hemåt.
Hämtar familjefadern på jobbet. I hällregn.
Köper hem middag i thaikiosken på förra adressen.

Stiger in i lägenheten.
Smyger omkring, kollar runt.
Och trivs!

Lugnar skolstartspirrige storebror.
Som "inte alls kan sova faktiskt".
Utan måste lufta sig på balkongen.

Då ljuder sommarens bästa låt ut över nejden.
Snabb sökning ger det smått otroliga svaret:

Oskar Linnros spelar på Mosebacke.
Och det hörs ända hit!

Jag gillar stan.
I lagom doser.

Borta bra.
I åtta långa veckor.
Men hemma bäst?

Imorgon börjar det stora skoläventyret.
Med förstfödingen.
Från och med du.

Terapi

Dagens bön
Så svår att be
och tung att se
att den blir på sned.

Ett storstadsbesök var tyvärr ett nödvändigt avbrott i skärgårdsidyllen vi lever i sedan tio dagar tillbaka. Lille, store förstfödingen ville plötsligt gå in i närmaste kyrka, tända ett ljus för prima ballerinan och med darrande stämma diktera en förbön att lägga i lådan. Som jag skrev ned med lika darrande blyertspenna.

Så.
Vi fortsätter leva för dagen.
Även om dagen idag var svår.
Framför allt för storebroren vår.
Men den slutade bra.

Tack.
För att ni finns.
Hjälp.
Oss att gå vidare.
Förlåt.
Att vi stundom drar oss undan.