Klanen E på turné

Bryter tystnaden efter två veckors frivillig kommunkationsavstängning. En fullständigt nödvändig sådan för att förena lilla familjen igen. Eftersom prinsarna och jag i fyra veckor hållit hov i Roslagen, på Åland, i innerskärgården och Dalarna har vi vuxit samman. På samma sätt som de tre musketörerna blev en sammansvetsad trio mitt i kaoset förra sommaren när jag låg isolerad och kämpade för livet. Efter fint men tungt besök i sorgens hus hämtade vi en utarbetad men högt älskad familjefar för direkt färd till hans hembygd.

Således två veckor i vackraste, varmaste Skåne, "på Sveriges riviera" (Falsterbo, enligt lokalpatriotiske skånepågen), boendes på lyxhotell där vi varje morgon avnjutit en långfrukost inklusive extra allt från hälsohörnan medan vi planerat dagen under eken i trädgården. Behöver jag säga att vi haft det fan-tas-tiskt? Och att tiden läkt många sår.

Stranden, käraste kusinerna, släkt och vänner har besökts. Liksom skånska sevärdheter, designhotell i Danmark på vår sockerbröllopsresa och alla italienska gelaterior vi hittat. Turistbyrån öppnar på denna blogg så snart bilderna laddats upp. Med hjälp av Iphonens originalsladd som väntar hemma. Ty billiga fulelektroniken på familjen Es skandinaviska turné har icke fungerat. Och tur är väl det.

Nu styr vi kosan hemåt. Skippar västkusten denna gång, eftersom barnen längtar hem till sina egna sängar. I stan och på landet.

Halva augusti i Roslagen väntar. Därefter en ny era, och SSÄ - Stora SkolÄventyret. Gulp. Kort därefter nästa utamning. Mitt jobb. Dubbelgulp.

Men nu lär vi åter av finaste ballerinan i Nangiala och gör något fint tillsammans. Här och nu.

Sommarträning

Långbryggan i Rättvik, 628 meter

Man går och går och går.
Tar sig slutligen en simtur.
Och bottnar allra längst ut!

Så då hyr man sig en trampbåt i en timme och låter barnen leka sjörövare på densamma medan man trampar till sig en svidande träningsvärk i den starka, tropiskt varma vinden inför morgondagens bilfärd hemåt. Bra uppladdning inför Skånes långgrunda stränder. Och effektiv aptithöjare inför grannfäbodens rättviseKRAVmärkta Nyfikets fullkornsvåfflor med hjortronsylt.

Rekommenderas!

Båtlåt

Födelsedagslunchtur med ångbåten M/S Gustaf Wasa

Från vilken vi såg en traditionsenlig kyrkbåt som roddes av masar och kullor i folkdräkt på väg till bröllop, spelandes fiol. Blir det svenskare än så här?

Rekommenderas!

Kajakpremiär

Sommarland i Leksand

Med skräckblandad förtjusning styrde vi kosan mot barnens paradis. Som blev ett bra ställe för mig med, sedan de klarat första attraktionen med den äran. Ser nu fram emot paddling i skärgårn' på kurs med Kurt.

Rekommenderas!

Vår dalaborg

"Fast egentligen heter den Persborg, så det så."
Påminner storebror.
Rätt ska vara rätt.

Här bor vi i alla fall sedan en knapp vecka.
Rekommenderas!

Dalhalla

Barnen (samt morfar och jag) trotsar 33-gradig värme för att i en knapp timme sitta blick stilla i ett gigantiskt gruvhål. Anledning: den trötta guiden berättar om meteoriten som trillade ner och bildade Siljansbygden för 365 miljoner år sedan.

Rekommenderas!

Fysisk saknad

Väldigt bedrövad, men lär av ballerinan och "gör något fint av varje dag tillsammans" och njuter av detta bedövande, bedårade vackra landskap och mycket av vad det har att erbjuda.

Men så plötsligt, på besök hos gamla seglarvänner, slår sorgen till med oanad kraft. Jag får yrsel och fryser plötsligt så jag skakar trots värmen, ber morfar övervaka barnen i poolen högst upp på Solleröåsen högt över Siljan, medan jag stapplar mot undsättningen. Hinner dock inte fram till damernas och kaskadkräks i buskarna, mitt i en trappa. Och eftersom jag håller händerna för ansiktet i ett försök att låta turistande tyskar slippa se min vändande lunch, så smetas fontänen ut över hela mitt förvridna anlete.

Saknaden har fått ett nytt ansikte.
Kräm fräsch.

Vila i frid finaste balettflickan

Helvetsjävlaskitsjukdom.
Jag kan inte säga det bättre.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Som har segrat över den finaste, klokaste, modigaste balettdansös jag någonsin känt. Min rumskompis i några dagar för ett år sedan, som sedan mars 2009 kämpade tappert, blev frisk förra sommaren, fick återfall men botades, stamcellstransplanterades kort efter mig men som i april åter drabbades av ett bakslag.

Blott 22 år fick hon alldeles nyligen veta att hon inte kunde botas. Ett besked hon tycks ha tagit med jämnmod. Så stor var hon.

Hon dansar inte mer, sprider inte längre sin enorma livsvisdom - sin unga ålder till trots. Och det gör mig ledsen, tom, arg och rädd. Jag famlar, tappar fotfästet men tvingas fokusera med barnens hjälp.

Ödets ironi har ordnat det så att jag nås av beskedet precis när jag sätter mig och barnen i bilen för att köra på semester till balettdansösens bedövande vackra Dalarna. Tårarna trillar nerför kinderna i en strid ström och kroppen skakar av hulkningarna. Jag måste stanna, låta barnen trösta och torka tårarna innan jag kan köra vidare.

Vi hämtar trygge fadern på jobbet, pausar över helgen hos morfar och åker sedan vidare tillsammans. Men även om jag är med fysiskt, befinner jag mig någon helt annanstans mentalt.

Balettdansösen och jag skulle ju fira friskheten här och nu. Trodde vi tills nyligen. Då vi ändrade planerna till att ses för att fira friheten och förmågan att bara vara här och nu.

Att nu vara här utan den länge emotsedda träffen smärtar obeskrivligt. Att livet är fruktansvärt orättvist vet alla. Att finna någon mening i den orättvisa som innebär att jag är här och inte hon går givetvis inte. Men jag blir bokstavligen påmind om min livsuppgift när barnen med orolig blick undrar vad de kan göra för att jag ska bli lite glad mitt i sorgen.

De ber mig skriva till balettflickans mamma där de ber henne tänka på hur bra hennes dotter var och hur mycket hon lärt alla som fick träffa henne. Och så talar de om för modern att dottern dansar vidare någon annan stans och att man kan prata med henne och sjunga pippisången, precis som de gör när de tänker på sina döda. Slutligen skickar de massor av pussar. Och är det något som hjälper och ger styrka, så är det dem. Pussarna alltså.

Finaste E, vila i frid.
Tack för att jag fick lära känna dig.
Du fattas mig.
Men kampen går vidare.
Vi ses.

Allsång på Skansen

Stockholm i mitt hjärta

Jag fick ett infall och drog med familjen på kvällspromenad halvåtta. Kom upp för kullen precis lagom till tonerna av Stockholms hjärtelåt. Efter en heldag med kontroller och läkarbesök i ett svalt Uppsala, jordgubbs- och rabarberpaj på balkongen med vänner i hooden och sedan ett sista träningspass före sommarstängning, var det dags att bocka av ännu en turistmagnet. Ja, efter Långsjöns varma klippor i lördags och Fjäderholmarnas stora vågor i söndags.

Gott om folk, regn och dånande musik.
Halvkul, tyckte trötta barn.

Tills duschErik kom.
Hänförd lillebror längst fram på pappas trygga axlar.
Extasdansande, skönsjungande storebror vid sidan av.
Och tiotusen skrikande tonårstjejer demellan.

Såg ni oss?

För övrigt är märgen helt ren.
Sålunda en månads oro i onödan.
"Komplett remission" är som ljuv musik i mina öron.
Passade bra att tala om för lilla familjen medan vi strosade nedför berget till tonerna av En sång om frihet, Wiehes extranummer efter sändning.

Du är den finaste jag vet ...

Allsång på Åland

Tre vackra, långa, skönsjungande damer
Lill, Sanna & Petronella

Vi avslutade våra veckor i Roslagen med att ta båten över vattnet till det åländska öriket. Mannen tog en minisemester från jobbet i stadshettan, lillebror bokade en bungalow på sandstranden med dubbla pooler intill och storebror och jag städade, rensade och packade ihop skärgårdshuset. Efter överfarten följde en mindre släktträff med utökade familjen i Mariehamn innan det var dags att se förra och förrförra grannarna, tillika mor och dotter och några till på Jan Karlsgården intill Kastelholms fästning. Och även jag fick sjunga.

- Ta i nu!, sa storebror.
Och efteråt:
- Det var väl roligt för dig att du fick vara med.

Om det var! Ännu ett fint sommmarminne att bevara i mitt sinne.

Minnesvärd midsommar

Med en ständig lyckoklump i halsen firades midsommar precis som den alltid gjort, då den högtiden är årets enda viktiga i mitt sinne. Närheten till gråt berodde på rysminnet av förra midsommarens misär. Och finaste örhängena som storebror köpte på skärgårdsslöjden.

Familj, gästande vänner, mat, bad och bubbel på klipporna med gänget. Och senare en nattpromenad till nyöppnade Ångbåtsbryggan var exakt vad vi alla, av skilda skäl, behövde. Tack!

I händelsernas centrum

Bankrån på Öfre

Efter två helt oplaerade men underbart lyckliga veckor med kärlekstörstande gåsapågar i lantliga idyllen i skärgårdshuset är vi hemma igen. Eftersom storebror vill gå sin allra sista dag på dagis.

Med darr på rösten får han fram:

- Jag tycker ni pratar för mycket om det här med skolan. Jag går faktiskt på dagis fortfarande.

Sedan brister det, så teckningen till helt-på-egen-hand inköpta keramikhjärtepresenten till bästaste fröken, som också slutar idag, får en salt touch av tårar som suddar det rödaste röda hjärtat i kanten.

Generös och blyg som han är, låter han lillebror ge bort paketet. Med det överstökat skuttar han iväg till badet med kompisarna. Kan man få en bättre sista dagisdag?

Under tiden kämpar jag på i gymmet. Alldeles intill ett pågående bankrån. Från lantlig lättja till den bistra verkligheten i händelsernas centrum.