Innan insektsfobin
(på årets sista Saltkråkantur med ångaren Blidösund)
Terapin med traumatiserad lillebror tog skruv.
Från att först vägra gå ut, gick han småningom med på att "åka en sväng där det inte finns getingar". Och kom själv med idén att testa om det verkligen luktar hästbajs på nya spårväg city. Vilket det i vårt tycke inte gjorde. Men som grannar med kavalleriet är vi kanske immuna?
Efter ett varv med spårvagnen lockade Skansen så pass att han steg av, med heltäckande kläder på från topp till tå i det gassande solskenet. Och väl uppe på kullen vågade han faktiskt låta jackan med kapuschong falla medan han klappade en söt killing.
Hemma på balkongen lovade storebror och jag att getingar inte flyger till sjätte våningen, så visst kunde vi läsa insektsboken där? Skeptikern satt som på nålar i exakt 2 minuter innan han tyvärr fick rätt och flydde in i panik då en nedrans usling anföll.
Den kvällen kom frågorna och farhågorna från bröderna.
- Sjukhus är bra, men jobbiga för där var mamma instängd i 100 dagar minst och vi fick inte träffas på jätte-länge, bara var tredje dag, för det bestämde vi.
Och jag tackar deras begränsade uppfattning om tid, och deras korta perspektiv för att de inte minns de olidliga perioderna på flera veckor som ibland gick mellan besöken.
Idag funderade lillebror länge på hur han skulle hantera det faktum att bästisarna var på dagis, men att även getingarna huserade på gården ännu. Allt medan jag återigen kontaktade berörda instanser och alltmer började känna mig som en rättshaverist.
Efter ett par timmar beslutade sig den morske solstrålen för att vinna kampen mot rädslan, "varför ska jag vara rädd för dom som inte är rädda för mig?", tog jacka och keps på och gick med bestämda steg mot dagis. Medan han höll pappan hårt i handen och oavbrutet pratade om hur man bäst undviker getingar.
Väl på dagis kröp han upp i favoritfrökens knä, lyssnade på saga och mådde nog ganska bra. Dagen förflöt väl, och han vågade sig ut, för jippie, det regnade och getingar vill till skillnad från lillebror inte bli blöta. Lycklig och våt i håret hoppade han i vattenpölar när jag hämtade.
- Titta mamma, jag törs vara ute utan kapuschong!,
skrattade en stolt skuttande lillprins bus.
Tills en oroad förälder frågade hur allt gått till och han plötsligt kände en geting under kläderna och rusade in, lätt hysterisk återigen. Men snabbt lät sig lugnas ner och gick hem utan skyddande keps eller luva.
Trauman tar tid.
Men botas bäst med terapi.
(på årets sista Saltkråkantur med ångaren Blidösund)
Terapin med traumatiserad lillebror tog skruv.
Från att först vägra gå ut, gick han småningom med på att "åka en sväng där det inte finns getingar". Och kom själv med idén att testa om det verkligen luktar hästbajs på nya spårväg city. Vilket det i vårt tycke inte gjorde. Men som grannar med kavalleriet är vi kanske immuna?
Efter ett varv med spårvagnen lockade Skansen så pass att han steg av, med heltäckande kläder på från topp till tå i det gassande solskenet. Och väl uppe på kullen vågade han faktiskt låta jackan med kapuschong falla medan han klappade en söt killing.
Hemma på balkongen lovade storebror och jag att getingar inte flyger till sjätte våningen, så visst kunde vi läsa insektsboken där? Skeptikern satt som på nålar i exakt 2 minuter innan han tyvärr fick rätt och flydde in i panik då en nedrans usling anföll.
Den kvällen kom frågorna och farhågorna från bröderna.
- Sjukhus är bra, men jobbiga för där var mamma instängd i 100 dagar minst och vi fick inte träffas på jätte-länge, bara var tredje dag, för det bestämde vi.
Och jag tackar deras begränsade uppfattning om tid, och deras korta perspektiv för att de inte minns de olidliga perioderna på flera veckor som ibland gick mellan besöken.
Idag funderade lillebror länge på hur han skulle hantera det faktum att bästisarna var på dagis, men att även getingarna huserade på gården ännu. Allt medan jag återigen kontaktade berörda instanser och alltmer började känna mig som en rättshaverist.
Efter ett par timmar beslutade sig den morske solstrålen för att vinna kampen mot rädslan, "varför ska jag vara rädd för dom som inte är rädda för mig?", tog jacka och keps på och gick med bestämda steg mot dagis. Medan han höll pappan hårt i handen och oavbrutet pratade om hur man bäst undviker getingar.
Väl på dagis kröp han upp i favoritfrökens knä, lyssnade på saga och mådde nog ganska bra. Dagen förflöt väl, och han vågade sig ut, för jippie, det regnade och getingar vill till skillnad från lillebror inte bli blöta. Lycklig och våt i håret hoppade han i vattenpölar när jag hämtade.
- Titta mamma, jag törs vara ute utan kapuschong!,
skrattade en stolt skuttande lillprins bus.
Tills en oroad förälder frågade hur allt gått till och han plötsligt kände en geting under kläderna och rusade in, lätt hysterisk återigen. Men snabbt lät sig lugnas ner och gick hem utan skyddande keps eller luva.
Trauman tar tid.
Men botas bäst med terapi.
1 kommentar:
Sagt det förut och säger det igen. Du och din familj är fantastiska! Och lillebror är jättemodig och klok.
Skicka en kommentar