... sa farbror Melker.
Jag är böjd att hålla med. Redan före tolv.
Man trodde att vaknätternas tid var förbi. Men ack. Minstingen har skrikit om getingar i sömnen, vaknat av svettbrytningar, slängt av sig pyjamasen i vilt raseri på jakt efter elakingarna som bor däri och bara sticker överallt och hela tiden. Och vi har lugnat, tröstat, baddat, smort in och till slut givit en liten slurk Alvedon mot smärtan. Fysisk eller mental? Spelar ingen roll, när lite mirakelmedicin skrämmer iväg onda troll.
Så ingen blund soven inatt.
Men glada pågar ville imorse till skola och dagis, eureka! Storebror slog personligt rekord och var klar på en tiondel av tidigare normal tid: 12 minuter att jämföra med 120 förr. Så spännande är det att komma först till skolan och hänga med vaktis före kl 8. Och slippa de stora sammanhangen, som är svåra att ta sig an som Blyger.
Lillebror hängde på, till en början, men tappade sedan styrfarten när en blomfluga blev till ett stridsflygplan och paniken åter hälsade på. Lugnande samtal med mormor och planering av helg, så var vi till slut utanför dörren. Kraftigt försenade. Men äntligen på väg. Och solen bodde verkligen i våra steg. Tills vi nådde dagisgården vars avspärrningssnören runt getingboet påminde om det hemskaste hemska. Nytt hysteriskt anfall och sprutande tårar, som snabbt torkades bort när bästaste fröken lockade med utflykt, fruktstund i parken och shoppingrunda i trygga Fältan där inga uslingar bor.
Och här sitter jag, som på nålar, redo att rycka ut om hin håle åter gästar lillebror. Eller en förflugen skolgårdskommentar förvandlar storebror till en hoprullad igelkott med taggarna ut och ontet i magen väl skyddat för omvärlden.
Under tiden försöker jag sätta mig in i det nya företaget, ringer Försäkringskassan som inte riktigt vill förstå vad jag vill: jobba på! Är det inte lite märkligt ändå ... Först stångar man sig blodig för att få handläggare att förstå att leukemi är en dödlig sjukdom som kräver alla kraft att bekämpa, och vars behandling isolerar patienten. Sedan måste man fajtas lika tufft för att få återgå till det normala tillståndet som arbetsför individ.
Lita alltid på det oväntade.
Smaklig middagsspis!
Jag är böjd att hålla med. Redan före tolv.
Man trodde att vaknätternas tid var förbi. Men ack. Minstingen har skrikit om getingar i sömnen, vaknat av svettbrytningar, slängt av sig pyjamasen i vilt raseri på jakt efter elakingarna som bor däri och bara sticker överallt och hela tiden. Och vi har lugnat, tröstat, baddat, smort in och till slut givit en liten slurk Alvedon mot smärtan. Fysisk eller mental? Spelar ingen roll, när lite mirakelmedicin skrämmer iväg onda troll.
Så ingen blund soven inatt.
Men glada pågar ville imorse till skola och dagis, eureka! Storebror slog personligt rekord och var klar på en tiondel av tidigare normal tid: 12 minuter att jämföra med 120 förr. Så spännande är det att komma först till skolan och hänga med vaktis före kl 8. Och slippa de stora sammanhangen, som är svåra att ta sig an som Blyger.
Lillebror hängde på, till en början, men tappade sedan styrfarten när en blomfluga blev till ett stridsflygplan och paniken åter hälsade på. Lugnande samtal med mormor och planering av helg, så var vi till slut utanför dörren. Kraftigt försenade. Men äntligen på väg. Och solen bodde verkligen i våra steg. Tills vi nådde dagisgården vars avspärrningssnören runt getingboet påminde om det hemskaste hemska. Nytt hysteriskt anfall och sprutande tårar, som snabbt torkades bort när bästaste fröken lockade med utflykt, fruktstund i parken och shoppingrunda i trygga Fältan där inga uslingar bor.
Och här sitter jag, som på nålar, redo att rycka ut om hin håle åter gästar lillebror. Eller en förflugen skolgårdskommentar förvandlar storebror till en hoprullad igelkott med taggarna ut och ontet i magen väl skyddat för omvärlden.
Under tiden försöker jag sätta mig in i det nya företaget, ringer Försäkringskassan som inte riktigt vill förstå vad jag vill: jobba på! Är det inte lite märkligt ändå ... Först stångar man sig blodig för att få handläggare att förstå att leukemi är en dödlig sjukdom som kräver alla kraft att bekämpa, och vars behandling isolerar patienten. Sedan måste man fajtas lika tufft för att få återgå till det normala tillståndet som arbetsför individ.
Lita alltid på det oväntade.
Smaklig middagsspis!
2 kommentarer:
Härligt att killarna trivs nu :)!! /K
Dina fina killar. Det är allt lite tufft nu. Men det kommer ge sig för minstingen, rädslan lägger sig förhoppningsvis snart. Och för storingen, härligt att han tycker det är kul att gå till skolan. Det andra hoppas vi också ger sig snart. Med er kloka som guider.
Och Försäkringskassan, trist! Vad ska man säga? Tyvärr följer de bara direktiv. Från politikerna. Där ska man skälla. Som sagt, jag är med och fajtas om du inte orkar allt själv.
Kram från Eve
Skicka en kommentar