Vila i frid finaste balettflickan

Helvetsjävlaskitsjukdom.
Jag kan inte säga det bättre.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Som har segrat över den finaste, klokaste, modigaste balettdansös jag någonsin känt. Min rumskompis i några dagar för ett år sedan, som sedan mars 2009 kämpade tappert, blev frisk förra sommaren, fick återfall men botades, stamcellstransplanterades kort efter mig men som i april åter drabbades av ett bakslag.

Blott 22 år fick hon alldeles nyligen veta att hon inte kunde botas. Ett besked hon tycks ha tagit med jämnmod. Så stor var hon.

Hon dansar inte mer, sprider inte längre sin enorma livsvisdom - sin unga ålder till trots. Och det gör mig ledsen, tom, arg och rädd. Jag famlar, tappar fotfästet men tvingas fokusera med barnens hjälp.

Ödets ironi har ordnat det så att jag nås av beskedet precis när jag sätter mig och barnen i bilen för att köra på semester till balettdansösens bedövande vackra Dalarna. Tårarna trillar nerför kinderna i en strid ström och kroppen skakar av hulkningarna. Jag måste stanna, låta barnen trösta och torka tårarna innan jag kan köra vidare.

Vi hämtar trygge fadern på jobbet, pausar över helgen hos morfar och åker sedan vidare tillsammans. Men även om jag är med fysiskt, befinner jag mig någon helt annanstans mentalt.

Balettdansösen och jag skulle ju fira friskheten här och nu. Trodde vi tills nyligen. Då vi ändrade planerna till att ses för att fira friheten och förmågan att bara vara här och nu.

Att nu vara här utan den länge emotsedda träffen smärtar obeskrivligt. Att livet är fruktansvärt orättvist vet alla. Att finna någon mening i den orättvisa som innebär att jag är här och inte hon går givetvis inte. Men jag blir bokstavligen påmind om min livsuppgift när barnen med orolig blick undrar vad de kan göra för att jag ska bli lite glad mitt i sorgen.

De ber mig skriva till balettflickans mamma där de ber henne tänka på hur bra hennes dotter var och hur mycket hon lärt alla som fick träffa henne. Och så talar de om för modern att dottern dansar vidare någon annan stans och att man kan prata med henne och sjunga pippisången, precis som de gör när de tänker på sina döda. Slutligen skickar de massor av pussar. Och är det något som hjälper och ger styrka, så är det dem. Pussarna alltså.

Finaste E, vila i frid.
Tack för att jag fick lära känna dig.
Du fattas mig.
Men kampen går vidare.
Vi ses.