Vad är det som gör att man blir så trött när våren äntligen kommer? Pollen, sena kvällar, sega förkylningar eller en kombination samt det faktum att man vill så ofantigt mycket att man tar sig lite vatten över huvudet? Plus att vulkanaskan ligger som ett lock i luftvägarna ...
Trots fantastiska stunder i solen med vänner och barn, uppiggande Djurgårdspromenader, goda uteluncher och fikor på balkongen och i parken, på Rosendal, Flickorna Voltaire och Broströms så stupar jag i säng kl 20 och sover till 07. Och är ändå helt slut. Hur är det möjligt?
Jo, när jag nås av beskedet att den helvetesjävlaskitsjukdomen tagit ytterligare två unga kvinnors liv så tappar jag andan. Nära vänners vänner denna gång. Jag känner mig helt maktlös och kan ingenting annat göra än att förbanna den orättvisa som drabbar så många. Sedan blir jag lite rädd. Och kryper ner under täcket igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja rädd blir jag också. Och trötthet är förödande. Hoppas du får lite energi av solen ändå.
Var inte rädd, sov och lev där emellan. Lev för allt vad du kan, lev med dina prinsar, stora som små...lev för dem som dör!
Och kram till sig så att du blir pigg.
Men du lever.
Och som du gör det!
Åh, tack ni kära okända. Jag behöver era kloka ord och fina påminnelser om att jag lever. Verkligheten börjar krypa närmre, bubblan brister snart. När jag är ikapp mentalt. Det blir spännande!
Skicka en kommentar