Mammamumma motas av mage

Jahapp.
Så var den äntligen här, vintern. Som vi längtat. Efter att knappt ha överlevt november med sina ynka fjorton soltimmar är alla som förbytta sedan världen blev vit.

Parentes: Folk yrar visserligen om julstress, klappköp och hembak. Otroligt tröttsamt. Lägg ner alla måsten, beställ klokklappar på nätet och köp färdiglagat i välsorterad delikatessdisk. Om du mår så dåligt som du säger av allt du måste prestera. Och sluta klaga. Vem tvingar dig att fira jul? Morr. Slut på parentes.

Med den vidunderligt vackra, tysta vintervärlden kom kräksjukan. Så här sitter jag och väntar på nästa kaskad. Storebror har hittills spytt sex gånger ikväll. Den tappraste av trollungar lider i det tysta när han springer till sin egen toalett och oftast hinner i tid. Sedan torkar han vant av ringen med desinfektion, tvättar sig och handspritar, borstar tänderna och tar en klunk vätskeersättning. Endast fem år ung, men med astma och reflux sedan födseln har han inte direkt kunnat utveckla sin mors kräkfobi.

Modershjärtat sväller av stolthet, samtidigt som det självklart skär att inte kunna ta bort det onda. Men han ska åtminstone inte behöva känna några som helst julmåsten, utan få en lugn ledighet med lilla familjen på landet. En egen tradition. Inget kringflackande.

Det har varit min dröm sen barnsben.
Att bestämma själv. Inte bara vara till lags. Rättvist dela upp dagarna. Köra vartannat år. Men alltid sårar man någon.

I år KAN vi inte åka någonstans. Vi får inte.
Så jag drömmer om en jul hemma. Helst utan kräks. Och elakingar.
(Om jag får magsjukan, vilket ju är högst troligt, läggs jag in. Håller tummarna för att det i så fall går över snabbt så att vi får en vit jul tillsammans.)

Paus.
För den sjunde spyan .
Fortsättning lär följa.

Och mammamumman är på väg upp ur magen. Moahahaha.
Så snön ligger fortfarande vit på taken och endast tomtemor är vaken. Körandes Gustavsbergs nattbuss. Man kan alltid lita på ödets ironi.