Minns strålningen.
Förnedringen.
Att ligga naken på en kall stålbrits, blick stilla i en obekväm kropsställning fastspänd i flera timmar och veta att detta är en förutsättning för stundande stamcellstransplantation och chans till fortsatt liv men också innebär en stor risk för en ny cancer, senare, det är något av det värsta jag varit med om.
Tänker oftast inte på det här.
Men idag är jag trött, stressad och har ont överallt eftersom vaccinationerna från igår tar ut sin rätt. Sinnesrörelsen är nära, jag kämpar på för att fokusera på arbetsuppgifterna, men sedan när jag står ensam på den vindpinade hållplatsen där jag huttrande väntar på nästa spårvagn efter att ha missat den förra med några meter, då kommer känslan tillbaka. Jag känner mig åter naken, blästrad och skitsur. Och väldigt sorgsen. När jag en stund senare faller ihop i en liten hög i hallen, efter att ha skyndat från jobbet till barnen, fått veta att lillebrors forne bästis valt bort honom, att vattkoppor härjar i storebrors klass och att han alltså helst inte bör vara där på ett tag för att inte smitta mig, då är jag oerhört tacksam att mannen, kärleken, tryggheten väntar där hemma och tar med sig barnen till simskolan utan mig just idag. Jag kryper ihop till en liten boll under en filt och tillåter mig att tänka på det förbjudna, att det faktiskt är orättvist att sviterna efter den där helvetesjävlaskitsjukdomen gör livet tillkrånglat för min familj. En liten stund får jag tänka så innan jag åter fokuserar på det goda. Jag lever, jag har en familj, jag är lyckligt lottad. Och det är aldrig, adrig synd om mig.
Imorgon bitti åker kärleken till USA i tio dagar.
Och jag saknar honom redan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Som en bekant sa: att ha cancer skulle vara nästan okej om allt omkring inte blev så jävla bökigt.
Min storebror, som är nästan lika klok som han är förlamad, säger att man måste få ha becksvarta stunder då man inte ser någon mening alld med nånting. Men efter en stund måste man rycka upp sig igen.
Jag läser din blogg titt som tätt. Du skriver väldigt starkt och bra.
en son till en bekant har haft samma jävla cancer som dig. Han är "frisk" men kroppen slår ut allt eftersom han åker på den ena följdsjukdomen efter den andra. Han är 19 år och levt så här större delen av sitt liv.
Hans mamma och han är hjältar! Nu är FSK ute efter mamman och menar att hon måste söka jobb för HON är ju inte sjuk.
Fan. Jag blir så arg.
Och du...hör av dig om du vill fika. Du har ju mitt nummer =)
Tänk om man bara hade mött dig när du var på väg hem. Jag skulle så gärna både kramats och dansat för att vända din dag rätt igen.
Sköt om dig och de dina!
Kramar Callie
Och jag som ju mötte dig men varken dansade eller kramades. :-(
Hade ej hunnit läsa.
Hur som - herr C åker ju också över Atlanten till helgen, så vi kan väl leja ut våra barn till varandra nån dag?
KRAM.
Hej vännen!
Hoppas det känns bättre idag!
Förstår att du redan saknar N, inte helt lätt att vara ensamstående mamma med alla lämningar och hämtningar. Och samtidigt var glad, stark och ha koll på läget. Hoppas verkligen att T slipper vattkopporna och att du får mycket och bra hjälp av din pappa de närmaste dagarna. Förresten, tack för väldigt trevlig lunch oxå. Stor kram från Åsa
Åh, vi ses gärna och kramas och dansas, eller peppas, lyssnar eller bara sitter tysta ihop!
Styrkekram för de gånger det känns jobbigt!
Eve
@Christer: du är en kloker, och din bror likaså. det var dig jag lyssnade på när jag strålades. en bekant röst har aldrig kännts så trygg som där och då. tror inte på ödet, men någon slags mening var det allt med att fysikerna slog på lokalradion just då. tack.
@Sus: starkt. FSKs regler är barocka. vi fikar om ett par v. och sjunger. eller hur?
@Callie: dans-, prat- och kramkväll med bubbel i glasen i sällskap av dina forna gärdesvänner snart??? *smider planer*
@Tjockalocka: se ovan, kan det vara något? hann inte ses när männen var på andra sidan pölen. för fullt upp med simning, fotboll, kör x 3, tyvärr. men K frågade förra v och idag när han får komma hit och det får han när som!
@Åsa: lunch snart igen, så berättar jag ett och annat. ;-)
@Eve: ni är ju bara bäst som ALLTID finns där. fantastiskt tryggt. tack för att ni finns.
Skicka en kommentar