En gräsänkas bekännelser

Medan mikromjukisen är på tiodagars sektmöte med tiotusen likasinnade i deras Mekka (Seattle) lever vi schemalagt inrutat rutinliv. Med den äran. Efter de två första dagarnas febersjuka motvallslängtor har vi funnit oss ganska väl till rätta.

Vaknade upp till en vacker vit vintervärld efter två dagars VAB av två troll och styrde kosan mot hemstaden som visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på muminmöten med mormor, pulka på gravhög, färsk bebis, isskulpturer och skridskor till musik i discoljus på Svandammen. Visserligen med en orosklump i halsen för vad sönernas återseende med Stadsparken, i skuggan av sjukhuset, kunde ge för obehaglig flash back. Men i gott sällskap av finaste familjen och bästaste vännerna var det lekande lätt. Och så roligt att vi gjorde en favorit i repris dag två och därmed lärde oss piruett och litet skutt med spagatfinal.

Barnen insisterade slutligen på att få besöka mitt gamla isoleringsrum och hävdade att de var så "oootroligt kissnödiga" att det var absolut nödvändigt "och doktorn är säkert hemma och kan ta lite prover om det behövs". Tråkmamman sa "nej, någon anna bor där nu", men vi lånade toan i bästisens sjukhushus utan att tappa andan och med bara några glädjetårar att blinka bort. Barnen lämnade efter sig ett eget konstverk "som tack för att du blev frisk". Av is. Inomhus. På handfatskanten. Tanken räknas. Väl?

För första gången någonsin är pappan borta en längre tid från barnen. Och jag inser genast att mina försök till styrhjälp från sjuksängen när vi var borta från varandra så mycket längre endast ledde till tuvstjälp. Rutiner regerar. Och lite knätrolleri.

P.S. Vi har fått en tredje son, älskling. Och en av sönerna har beslutat att bli isprinsessa, av det självklara skälet att dräkterna glittrar och att "man slipper ha byxor". Välkommen hem! D.S.