Dum i huvudet?

... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)

Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.

Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)

Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".

Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.

Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.

Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?