Kompis med cancern?

Tror inte mina ögon. Förvåningen är total när jag läser att författaren Agneta Klingspor kände sig ensam med sin cancer. Försöker förstå, men kan bara inte.

Hur är det möjligt?
"Alla" drabbas ju.
Dagligen får hundratals människor en cancerdiagnos.

Jag tänkte snarare "varför inte jag, när så många andra drabbas?" än att banka huvudet i väggen och skrika ett tomt ekande och livsfarligt, bittert "varför jag?" när jag fick leukemibeskedet. Såväl första som andra gången.

Och så kände jag även tillhörighet. Inte alls ensamhet, som Klingspor. Tyckte det var befriande att efter lång tid med smärta men utan diagnos ha en uttalad fiende att slåss mot.

Någon ömhet för cancern har jag då aldrig hyst, däremot växer en vänskap med andra drabbade, sjuksystrar och läkare naturligt fram när man tillbringar långa tider tillsammans, i en fullständigt absurd situation, totalt utlämnad till vårdapparaten som isolering innebär.

Annat i artikeln känner jag igen mig i. Att bli mer mån om livet, men att med tiden släppa på kontrollen för att snarare bevisa för omvärlden att jag minsann kan. Allt. Och gärna lite till.

Något jag däremot aldrig någonsin kommer förstå är hur man tänker när man väljer att röka? Varken före men definitivt inte efter en botad cancer.

"Alla" drabbas någon gång av cancer.
Alla som röker går en säker och plågsam död till mötes.
Förr snarare än senare.

Så här i valtider skulle jag rösta för ett ännu striktare förbudssverige med skyhög tobaksskatt.
Utan minsta tvekan.