Hur berättar man det omöjliga? Speciellt för sina barn?
Det overkliga har hänt och vi står mitt i kaoset. Ena dagen skålade vi i (stora mängder) champagne, för att nästa dag få ett chockande besked som ställer livet på ända.
Barnen tog det bra, som barn gör. Efter tidig hämtning på 3-årsdagen, över ett glas saft i kvartersfikets trädgård:
"Dumma bajssjukdom, får man säga så? Jag kramar dig frisk. Kan vi leka kurragömma nu?"
Storebror är mer fundersam av naturen. Vägrar lämna min sida. Har humörsvängningar, men ställer också alla de svåra frågorna.
Till vännerna messade jag denna gång. Orkar inte ringa runt och trösta, så jag tog den enklaste utvägen:
"Igår sålde vi äntligen lyan. Idag fyller N 3 år. Och N & jag var på UAS. Jag har fått återfall av leukemin. Kaos är granne med Gud. Kram"
Sen dess har det varit treårskalas i dagarna tre, med släkt, vänner och massor av underbara barn. Samt ilska, gråt och massor av terapibakande.
Nu ska jag vinna fajten. Igen. Och ni som vill följer med i ronderna.
Puss!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Söta Josefin! vill bara säga att jag tänker på dig och utan att känna dig så väl vet jag att du är en fighter. Och det är ok även för en sådan att bli nedslagen ibland, men du reser dig upp igen...alltid!
Kram Lise
p.s. du skriver väldigt kul o bra - jag ska följa din blogg från och med nu.
Tack Lise. Vi lunchar en annan dag, har bara lite svårt att boka dag. :-)
kram
Skicka en kommentar