Hurra, jag lever ju

... men frånvaron från bloggosfären beror på att många nära och kära, några allt för unga inte finns mer. Hur orättvist kan livet bli? Barn får bara inte dö, inte heller mammor och pappor till små, oskyldiga individer. Men precis så meningslöst är livet just nu.

Och när all sorg gör att huvudet snurrar snabbare på jobbet för var dag, då blir jag befordrad. Så går det ännu lite fortare. Tills jag stupar. Bokstavligt talat. Maken tillkallar ambulans, trots mina protester, och jag blir inlagd på ortopedakuten några dagar, för den sedan fem månader smärtande ryggen. Som nu gör att jag inte ens kan stå. Och svimmar, har kramper och frossa. Tack gode (?) Gud för att barnen sov, när det hände.

Mentalt och fysiskt inkapabel att kommunicera sittandes vid dator finns det mycket tid för eftertanke. Ack så nyttigt. Och jobbigt, bitvis.

Septembersorgsenheten, som tilltog för var dag när besked om alltings jävlighet rasade in dag för dag, avslutades med att min älskade mormor somnade in. Visst var hon gammal, hade levt en långt, härligt liv, men det gick så fort och hon var så levande ända in i det sista.

Hon var en sann förebild. Alltid sprudlande glad, ofta sjungandes eller livligt diskuterandes samhällets företeelser och med knivskarpa, om än något egensinniga analyser av världspolitiska läget. Hon klagade aldrig, trots ett helt liv fyllt av smärta. Polio vid tre års ålder sätter sina spår.

Nu gör det ont, för hon saknas mig något oerhört. Men jag ska försöka inspireras av henne. Hon, som kallade sin stroke för tio år sen för "den stora revolutionen" och oförtrutet kämpade vidare i uppförsbacken.

Hurra, jag lever ju.