torsdag 19 november 2009

Sorg

Hur är det möjligt?
Att ödets ironi kan vara så grymt.
Tre dödsbud inom loppet av ett dygn.

Påminner alltför mycket om förra hösten.
Och hjärtat brister.
Igen.

7 kommentarer:

Singelmamman sa...

Men usch! Vad ledsamt, hemskt.

Sus sa...

Ibland blir det bara för mycket...

pappa sa...

Livet går vidare, så är det faktiskt och detta utan några jämförelser om vad som kan komma att hända. Vi människor behöver "vara beredda" på oväntade händelser, tror jag. Som sagt "lifvet går vidare" utan att vi enskilda kan påverka eller förändra det. Det som sker är inte så påverkbart, men med att "ta in det" när och om det händer, eller vad.... "Vi lefvande lefver ju i nuet, eller hur". Tomorrow is another day, or? Leva i nuet är min paroll, faktiskt! PAPPA

Anonym sa...

Det hjälpte mig att prata med dig, fika på V förra hösten.
Prommenerar gärna onsdag, torsdag eller fredag om du vill och orkar. Eller så kommer du till oss och fikar!
stor kram anna

Peter Barlach sa...

saknar ord igen.

Skatan sa...

"Man ska vara rädd om sig så länge man har sig", säger gamla mormor." ... skrev du då ... förra hösten.

Vilken klok mormor. Man kan inte göra så mycket mer än just det ... och tänka goda tankar, ljusa tankar om de som har lämnat dig. Och som du saknar. Men som finns där i alla fall. Kvar i minnena.

Kramar!

Jos sa...

Tack för alla omtankar. De värmer, som alltid.

Nu går livet vidare, men jag konstaterar att även denna höst blev fylld av smärtsamma farväl av nära och kära.

De som saknas mig mest är de som rycktes bort alltför plötsligt och som stod mig närmast; älskade farfar, klokaste mormor och gladaste kusin vitamin. Jag har svårt att acceptera att de inte finns kvar, men är också tacksam för att de sluppit oroa sig för mig det det senaste halvåret.