tisdag 17 november 2009

Blondinen som försvann


- Har du dokumenterat frisyren på sistone?, undrar mannen. Det har ju hänt en del ...

Och det har han onekligen rätt i. Han som träffade en blåögd blondin som sedermera tappade det meterlånga håret pga leukemi 1998. Och fick en rotborstbitch i utbyte 1999. Som småningom återgick till de blonda lockarna, med viss hjälp. För att de senaste åren varit äkta mellanblond, eller "Wow honey, du är ju en naturlig strawberry blond och tight som fan två månader efter ditt senaste barn!", som stylisten känd från TV utbrast på Falsterbostranden precis när jag behövde höra det (love ya, J.)

Nu har jag under loppet av sex månader tappat håret två gånger. Hann förvisso bara vara Mon Chi Chi ett par veckor i somras, men nu är hon tillbaka igen, den lilla apan. Eller gorillan. Med välutvecklat mono brow. Kolsvart! Och mörk sammetsmatta över hela huvudet. För övrigt fjunfri, än så länge.

Så nu till den stora frågan:
Ska jag börja noppa? Vid 35?
Eller vara en stolt varulv?
Svarva fram huggtänderna igen?

Stora beslut ... det är så nytt att byta identitet.
Från blondin i själ och hjärta till ... svartskalle?
Får man säga så om sig själv utan att trampa någon på tårna?
Äh, jag har haft cancer. Två gånger. Jag är omutbar.
(Eller hur DeO, anno 1992-93? Moahahaha.)

5 kommentarer:

Singelmamman sa...

Noppa? Nä, se vad det blir av det hela.

Anonym sa...

Oj, oj! Kommer man känna igen dig eller gå fram till fel person!? Inge noppa, noppa aldrig bra. Låta va!

Och va va det där om huggtänderna igen..? Öh, det var igen som jag studsade på.. vad har du dolt.

Puss pårej! Eve

Anonym sa...

Spännande!! /K

Louise sa...

Var så sjukt glad att få se dig i förra veckan. Jag tyckte du var superfin i (det lilla) håret! Kanske får du värsta manen nu - det vore väl coolt?

Något spännande i kaoset, dvs. att vänta och se vad det blir för färg, kvalitet etc. Det blir fint vad det än blir!

Själv har jag varit så feg hela livet att inte våga ändra varken färg eller längd så värst mycket.


Kram, L

Anonym sa...

Hej, Var glad att du har piggment i håret, själv går jag från brunett till gråhårig. Sliten trebarnsmamma från knivsta, som nu har läst en blogg för första gången i mitt liv och så blev det din, J, grattis. Det skålar vi för. Nu känner jag mig genast lite yngre och urban. Det var länge sedan vi sågs, men jag tänker ofta på dig och håller mig uppdaterad genom E. Jag har nämligen fastnat i"vardagslogistiken", det du har börjat att sakna. Sen har vi alla höstinfektioner som avlöser varandra med 3 små barn. Hur som helst måsta jag ju toppa premiärläsandet med en premiärkommentar. Var dock tvungen att få instruktioner av E, man är ju ingen datanörd precis. Stor kram och puss, hälsa familjen och hoppas att vi ses snart! Anna