twin baby boys have a conversation - part 2 ORIGINAL VIDEO

Jag är långtifrån först på bollen, men fullständigt fascinerad. Som alltid. Av alla sorters språk.

twin baby boys have a conversation - part 1 ORIGINAL VIDEO

Kärringen mot strömmen

Har såvitt jag vet blivit kallad för kärring för första gången någonsin och är mäkta stolt och rörd till tårar av tilltaget.

Anledningen till odelad glädje och inte minsta hyst agg är att avsändaren är ALL-vetaren, bäste B och min medicinman sedan 1998. Som konstaterar att jag mår bra, trots eller kanske på grund av att jag är behandlingsfri sedan årsskiftet, har en stark kropp, en bra kondition och "strålar".

Ledsamt i sammanhanget är att mina medsystrar som inte varit lika lyckosamma som jag är så många att just jag kallas kärringen mot strömmen. Just därför fäller jag en tår som rymmer så väl omåttlig livsglädje som avgrundsdjup sorg.

Fiskalt årsbokslut

Fantastisk familjefjällhelg med nysnö och strålande sol.

Lovar härmed bot och bättring.
Borde, måste, vill, men orkar inte.
Plågas av magfjärilar utan fjättring.

Bävar inför morgondagens kvartalsrapport.
En smått fantastisk 18månadersservice.
Som trots målfokus inte kan tänkas bort.

Sängen hägrar, sover snart på saken.
Drömmer om friskintyg.
Om inte cancerspöket håller mig vaken.

Aktualiteter som berör

Har svårt att samla tankarna och summera förra veckan som bestod av kreativt problemlösarmöte i vårens Lyon med för mig nya kollegor från Europa, Australien och Japan.

Hem på samma flyg som kär kvarterskompis tillika genomtänkt feminist, bland mycket annat. Mysigt återseende av musketörer, tokträning för att bli av med överskottsenergi orsakad av mansdominerade marathonmanglarmöten och ett par delikata pain au chocolat, på det fler tankar, möjligheter och globala kontakter. Och en bubblande babblig middag med nyss hemkomna Vegasbrudparet.

En längdåkarhelg på landet i gassande sol, ett sista schlagerslag med enligt sönerna rätt utslag och en början på en förhoppningsvis lång, vacker vänskap med familjen Z som vi delar liknande erfarenheter med. Och ett kaxigt jäklaranamma. Inte konstigt att coola Özge är mina barns idol, kolla in!

Därefter kulturell klimatchockskrock och möte med nyaste familjemedlemmen efter en vindlande irrfärd från Indien via Moskva med mammas trippelheta mangopickles på besök i vårt kök. Språkbarriären mellan nyfikna barnen och snällaste S överbryggdes via gitarr- & pianoplink samt sportspel (ytterligare ett skäl att gilla manicken alias Kinect).

Mitt i allt detta sker naturkatastrofen vars konsekvenser vi ännu inte insett och bara kan bäva för följderna av. Jag får via statusuppdateringar på Facebook rapporter från arbetskamrater jag just lärt känna och hyser en allt starkare oro för dem, min barndomsvän och alla dem som drabbats. Och på det den allt starkare ångesten inför att det värsta nu hotar att hända. En ångest som ökar för varje fråga storebroren ställer och som är så oändligt svåra att besvara.

Ingen välgörenhet är helt osjälvisk, jag erkänner gärna att jag dövar mitt dåliga samvete och är så oerhört tacksam för att jag inte befinner mig där just nu med överhängande strålningsrisk och ett raserat hem, ett liv i spillror. Men jag gör det jag kan. Tänker på de drabbade och skänker en gåva till Röda korset. Och kan bara hoppas att pengarna gör nytta och kommer fram.

(Men efter fiolårets styrelseskandaler torde väl just RK vara det bästa alternativet, så övervakade som de är.)

Utöver allt ovan infinner sig en viss schemalagd olustkänsla, så svår att skaka av, för den egna hälsan, som alltid orsakad av en annalkande kvartalskontroll. För dagen trippelblodprovad och dubbelvaccinerad inväntar jag resultaten, suddar ut bekymmersrynkan, slänger gammal bråte i en container och försöker leva livet fullt ut.

Ytterligheter

Färjan fast i isen

Skidåkning i skärgårn' med choklad och café creme i termosarna två dar' i rad, soffsovning med sönerna intill sprakande brasa, schlagerslag i vår storstuga, sälsafari och snögrill vid Skatudden en bit ovan iskanten (det går!) av mash mallows. En helg i sjuttonhövdat sällskap av barndomsvännerna och alla våra telningar.

Och nu, tillbaka i stan' och efter ett bubblande bad med barnen, tröttande bamseäventyr (somnade som vanligt före åhörarna) snabbpackar jag inför tredagarsmöte i Lyon.

Skärgårn' vs stan'.
Fritid vs jobb.
Gemenskap vs soloshow.

Ytterligheter som berikar.
Att just nu få ha allt och lite till är ren och skär lycka.
Och jag är tacksam att finnas kvar för att få uppleva det.

Mogen middag

Tiramisu & ett glas Montepulciano på Vapiano.
Min impulsmiddag med BFF:arna .
Moget?
Mjä, men mysmumsigt.

Inge Glid

Nostalgi...denna sorgens dag.

Men sportandet fortsätter:

Idag skridskor för minstigen, pulka för den äldre som hellre hade lektion än lek denna morgon. Traditionsenligt tvåtimmarspass varje tisdag och torsdag för mig med styrketräning och mina nya kelgris GOAL, målfokuserad som jag är. Och belöningen i form av godingen Vibraspere, men det är ju gamla nyheter.

Lunch med hemvändande Londoner, tillfällig öbo och deras döttrar. Power walk till sötaste svägerskan, en tuff brud som inte nedslås av en åkomma eller sju.

- Du hittar mig lätt, jag ligger där du låg för två år sedan.

En vägledning som omedelbart skickade mig tillbaka till eländets elände, tre ambulansfärder till St Göran och drakhuset på kort tid och en härva av svikna läkarförtroenden som slutligen utmynnade i min egen oförtrutna kamp mot min osynlige fiende som finaste vännen försiktigt misstänkte och bästa gurun förvånat fann. Don Quijote slogs mot väderkvarnar, David utmanade Goliat och jag var tillräckligt arg för att göra något liknande.

- Varför spelar dom så sorglig musik på Sportnytt, mamma?

Store sonens kommentar tog mig effektivt tillbaka till verkligheten, när vi landat i soffan efter tomatbrödsbak.

- För att Inge Glid tagit plats i svenska VM-truppen. Moahahaha.