Vaknätter, kärleksbrev och ultraljud

Genomtrevlig hemmahelg med finmiddag hos vännerna, skridskor och kompisfikor i flödande sol följdes av misär.

Har brutalt kastats tillbaka till spädbarnsårens hålögdhet. Barnen astmahostar sig blå om nätterna, medan vi vakar, inhalerar, puffar kuddar, baddar heta pannor, tröstar och lugnar. Efter sömnlösa nätter hålls vi vakna även dagtid av migränframkallande betongborr i lägenheten ovanpå. Barnen är tröstlösa, men finner på råd: öronproppar och Peltor Kids hörselskydd. Tills de gråtande skriker:

- SLUTA! Vi orkar inte mer!

Och vi går ut. I solen. Tills hantverkarna går hem. Och barnen kan få sova igen. En liten stund, tills astman gör sig påmind. Och vi vakar vidare. Och får ännu mer sömnbrist. Ekorrhjul ...

Lämnade stafettpinnen till kärleken imorse. Trotsade snöstormen och sprang iväg för att träna. Intervjuades sedan varpå vi familjefotograferades. Allt för kampen mot cancern. Releaseparty om en vecka.

Spontan födelsedagsmiddag hos oss för vår efterlängtade hemvändande vän med dotter, tillika sönernas stora kärlek. Blyga blickar och tummade teckningar utbyttes, samt till slut ett rött kärleksbrev som väntat länge på sin rättmätige ägare.

Visst ja.
Genomförde även ett oplanerat ultraljud.

Hick!

Av ett ömmande knä.
Moahahaha.