Lejoninna arg som en geting

Man bör inte skriva när man är i affekt. Men jag har lugnat ner mig en smula efter några timmar och en kopp te.

Nåväl,
födelsedagsveckan då 3/4 av familjen E fyllde år var bra. Rekord har slagits i antal bakade kladdkakor och hjärt- och stjärnformadebärmuffins. Solen har skinit, kalasen har avlöst varandra i skärgårn' - på ångfartyget M/S Blidösunds sista Saltkråkantur, i stan' med släkt, vänner, klasskompisar och småsyskon och så tillbaka i skärgårn' med kompisarna igen. Det mesta har varit finfint, trots en märklig febersjuka som maken ådragit sig, en inre oro hos storebroren och en oftast glad men märkbart dagistrött lillebror. Och så jag då, med mina måsten och årslånga tillbakablickar, men med stark förvissan om att nu går jag vidare. Vilket betyder tillbaka till jobbet igen. Om än i försiktig skala.

Så idag.
Åter i verkligheten efter solig skärgårdshelg med spännande skattletarkalas för bybästisarna som delar födelsedag. Och mysig middag med vänner på besök. Vänner som vi matchat ihop och njuter av att se tillsammans. Koppleri är en bisyssla vi ägnar oss åt. Slut på parentes.

Men tillbaka till dagen idag, som var så kall att jag stängde in benen i stuprörsjeans för första gången på tre månader. Efter en varm, skön, lång sommar började det givetvis klia infernaliskt omedelbart, men kylan vann kampen. Tyvärr.

En massa fix och trix, så snabblunch på solig balkong, ja faktiskt trots regn och kyla tidigare. Tidig hämtning av storebroren på lillskolan som ligger på vår gård. Alltid med en fjäril eller två i magtrakten. Eftersom lejoninnan i mig alltid vakar, beredd att rycka ut till försvar mot ondskan i världen såsom en förflugen skolgårdskommentar som gör stukad pojke än mer inåtvänd och svår att nå. Förstår så väl att jag inte kan skydda honom eller lillebroren, att de måste klara sig själva, men det är svårt att se på och inget göra. Så jag tjuvkikar, vakar i det tysta, förhör mig med lyhörda pedagoger om sinnenas tillstånd. Och hittills tycks det hela fungera.

Ridlektion med medföljande morföräldrarna var spännande, men inte ultimat en måndagseftermiddag. Men säg vad är det veckans första dag? Mitt i lektionen ringer dagis och berättar om hysteriskt skrikande lillebror som, tillsammans med kompisarna, blivit multipelt getingstungen. Så rejsermormor kör oss med plattan i mattan dit och vi hämtar det lilla, nakna livet. Som har fått 25 stick, varav de flesta i ansiktet som svullnar upp med farlig fart. På med kläder igen och trots idoga skakningar finns där en ful usling kvar som sticker i ljumsken. Mer skrik, gråt och hysteri. Lillebroren vägrar bäras ut, han som älskar gården, naturen, skogen "vill aldrig mer gå ut för där finns dom".

Väl i bilen kommer nästa anfall. Han vill inte till sjukhuset, och snurvlar, hulkar och får fram "för där var du dödssjuk". Han vill bara hem och sova och han vill ha sin pappa hos sig. Vi hämtar upp förvirrad, nyriden storebror (med trygge styvmorfar) vid stallet, som småningom förstår allvaret och på väg till barnakuten lägger ännu mer skuld på sina späda axlar än förut. Han vill veta allt om hur det gick till och konstarerar senare att han "vill aldrig mer gå på ridlektion, för hade jag inte gjort det utan hämtat lillebror tidigt på dagis hade det här aldrig hänt."

På Danderyds barnakut väntar redan älskade pappan och ett team av lugna, helt underbara sköterskor och läkare som snabbt råder bot på de galopperande svullnaderna och den värsta smärtan. Lillebroren slukar alla munsprutor med mediciner som kommer i hans väg, trots att det svider i munnen efter ett getingstick som gett läppen abnorma proportioner. Alla tröstar, berömmer, lyssnar och lugnar. Och efter en stunds observation får vi åka hem, med mediciner i väskan och uppmaningen att vila någon dag. Lillebroren vinkar lamt och ler så gott han kan med fläskläpp och igenmurat öga åt alla snällisar som bekräftar med orden: "Du är bäst, det vet du!"

Dagis ringer. Omtänksamt oroliga. Och berättar att chefen nu ska prioritera skadedjursbekämpning. Jag morrar tillbaka att det borde ha gjorts när boet upptäcktes. För en knapp vecka sedan. Att man bör beakta att 36 småbarn, varav 3/4 är under tre år, inte förstår att lyda uppmaningen att inte leka nära getingboet. Och att sonen inte kommer tillbaka förrän gaddjuren garanterat är borta.

För nu återstår det stora arbetet. Att få honom att våga gå ut igen. Att känna tillit. Precis som storebroren. Som med lite hjälp på traven kommit en bit på väg.

Det arbetet lär fortgå för evigt.
Eller i alla fall så länge jag lever.
Vilket jag tänker göra länge.
Jag måste.
För deras skull.